Fallstudie Gotland: Minnen och platser

 

 

med ett 30-tal besökare blev BACs informella seminarum intimt och varmt. Inbokade i föreläsningssalen nere på Almedalsbiblioteket hälsades vi varmt av Gunnar Sillén, vars fantastiska föreläsning under slitedagen gav inspiration till dagens event. Han öppnade genom att återigen föra oss tillbaka till slite, som det var då, i slutet av 1800-talet och början av den industriella revolutionen för att ta med oss på en resa in på mitten av 1900-talet.

Gunnar, som flyttade till slite i mitten av 90-talet, är djupt fäst vid platsen. han börjar sin föreläsning med en av sina egna bilder; en mjuk och böljande linjeteckning i tusch av cementa-fabriken. Den första teckningen han gjorde i slite.

Gunnars fotografiska arkeologi har gått på djupet, genom allt från oficiella dokument till amatörfotografier till vykort och reklamaffischer som visar livet och arbetet i slite. Den akademiska glädjen i att hitta två olika fotografier, från olika källor, vilka tillsammans bildar en komplett vy av Slite torg tillsammans med närvarande bilder av stuvare i slite hamn, som tog en paus från sitt ryggbrytande arbete för att låta sig fångas av kameran. 50-kilos säckarna ligger i geometriska travar under deras fötter och dammet måste ha legat tungt i luften.

Gunnar skildrar människorna som bott och levt i slite med en igenkännande och empatisk blick som drar paralleler mellan de svenska samhällets klassklyftor och industrirevolutionens London. han fångar både dåtidens känsla av framåtanda och optimism kanske lika väl som dagens känsla av stagnation – den som drabbat alla svenska industriorter.

 

Den följande talaren, Ivana Egic, väljer att hålla sitt föredrag på croatiska och tillhandahåller därför ett blad med sin föreläsning översatt till engelska, så att besökarna kan följa med i hennes berättelse. Den behövs nästan inte. Medan hennes röst sköljer över oss kan vi med lätthet följa med i hennes bildsamling, i hennes historia, vilken är samlad på samma sätt som gunnar har samlat sin. paralellerna slutar inte där.

Ivana beskriver sin hemstad Rijeka (”flod”) med en blandning av nostalgi och bitterljuv nutidsvy vilken framförs ännu tydligare i bildern. De går från rosiga turistbilder, till vykort, till sepiafärgade fotografier från 1900-taltes början för att till slut återvända till nutidens förändringar och förfall. Hon berättar om strandhotellen, vilka i sina glansdagar underhöll turister från världens alla hörn och kontrasterar dom med dagens utseende; begravda i grönska och härjade av vågorna.

Rijeka präglades av sin industri, sitt pappersbruk och sin torpedfabrik och idag av turism och sjöfartsindustri, vilken inte heller lämnar landskapet oförändrat. det är mycket som är skadat och dolt i Rijeka.

Samtidigt visar hon upp sin hemstad från dess bästa sida; de gamla statsdelarna, arkitekturen, teatern och solnedgångar som turner såg dem.

(För en smak av Rijeka, vilken Ivana bjöd på:  Neno Belan and Fiumens )

Minnena plockas upp av Åsa Ardin Kedja, som med samma näst intill vemodiga tonfall beskriver sitt behov av en plats – och av den platsens minnen. Hon börjar med att visa en kort introduktionsfilm till sitt Minnenas Museum i Österby. Åsas familj har bott i trakten kring slite i många generationer och hon pratar ömt om vad hon vill ge tillbaka till bygden; hon ville skapa en plats för att kunna ge en koppling till dåtiden. minnenas museum är till för att du ska kunna ”ta i de verktyg som deras händer brukat”, för att kunna stå på samma gård som så många före dig och kunna se en del av det liv som levdes där.

Hon fortsätter med att visa bilder av verksamheten som är under uppbyggnad. hon bjuder oss på ett rikt lapptäcke av föremål, fotografier och familjeanekdoter.

(Åsa Ardin Kedja / Minnenas hotell finns här)

Ljuset tänds och vi blinkar yrvaket i föreläsningssalen. Dessa tre historiska urval har kompletterat varandra och vävts ihop till en rostfärgad dagdröm, en berättelse om bruksorternas öden, tillsammans med alla de människor som i alla år burit industrierna på sina axlar. det finns ett inslag av något jag inte vill kalla nostalgi hos de tre talarna, snarare är det en spröd känsla av förlust över det som inte kan komma igen.

 

 

 

Interview / Petter Ringbom

A Conversation With Petter Ringbom

(recorded on 2nd of april, 2015)

 

We took the opportunity to speak with Petter Ringbom, an accomplished documentary filmer with such titles as Spear and Shield and The Russian Winter on his CV, while he was staying at BAC. He´s participated in the residency at the Bergman Center, where he spent time researching and writing for his new film. When asked about the upcoming film he smiles;

 

Petter: It´s a fiction film inspired by a real event; a real premiss. It will be the first completely fictional feature film for me, I´ve done short films, but nothing like this. It´s inspired by a real issue, the Oinarö conflict here on Gotland. The title dosn´t really relate to Oinarö – it´s coincidentally a small town in Germany – so you can´t google it yet. The film is really in the early development stages. I´m in the process of writing the script.

I was here with Gotland Filmlabb to do research because it´s inspired by this ”premiss”, something that really happened here. I´ve met with people involved in this situation. It´s quite a heated issue – there are very strong opinions on both sides. Basiclly industry and jobs versus the enviroment and I think this kind of conflic is very universal, it´s a universal story that you actualluy find happening all over the world. Especially outside big cities, in the countryside – in New York it´s about fracking. Fracking is when you drill for natural gas and this process damages the enviroment but a lot of people want this because it will make them a lot of money. Enviromentalist groups and a lot of other people, myself included, are against it. It´s quite a devestating process. The issue of Oinarö is similar but personally, I´m not taking sides. I´m from here, i grew up here, so I can understand both trying to save the jobs that exist in that industry and the will to protect the forest.

 

So growing up here you have seen what happened when the big industries on Gotland shut down?

 

P: Yeah, exactly. It´s been happening over the last 20-30 years, when Ericsson shut down, when the army dissapered and the sugarbeet factory closed. Gotland, just like the rest of the [western] world is moving from an industrial society to a information society. Some people are able to adapt to that and some are not, they cling to the industries and jobs that no longer work in this new enviroment. You can´t keep digging for limestone on an island of this size for a very long time because eventually you´re going to run out of space and then your going to have issues. But we´re also talking about hundreds of potential jobs, and that´s also importnat, especially on northen Gotland where there is´nt a whole lot of jobs available. It´s a complicated issue. That´s what the film is inspired by, but the story is fictional; we´re not actually calling it Oinarö, there are no real names in the film.

 

Not ”based on a true story” then?

 

P: No, just inspired by something that did happen, something that I think is very universal and very interesting. But I want to heighten the drama of it for the film.

 

Then it must have been helpful to stay at the Bergman Residency – what did you think of it?

 

P: It´s a dramatic place! It was good for me to be able to stay so close to that terretory, so i could meet with the limestone people; I went and visited the quarries and the factories, and i went and talked to enviromentalist activists and they showed me around the forest, and I met the landowners who also could be affected. It was great to just be so close to the whole thing. But I´ve been pretty independent through the process, I had a very specific plan of what i wanted to do with my time here and it wasnt neccesarily about writing but about research and talking to people.

 

Did you find it inspiring?

 

P: Inspiring is not a word I would use for it [the Bergman center]; in some ways it is, there is a darkness to it – it might have something to do with the time of the year that I spent there. The weather´s been terrible, when you sit in that house and the wind is blowing and they waves are coming in and its raining, it´s kind of dark. And that can be inspiring in some ways, but it´s not necessarily pretty or inspiring in the traditional way.

 

You also do a lot of commersial work, besides your documentaries, which have a focus on social issues –how do you combine those sides of your creative carrear?

 

P: There is no strategy, necessarily – my background is the visual side of filmmaking, since I studied graphic arts at Cooper Union School of Art – the visual aspect is where Im most comfortable, and even my documentary work is very visually oriented. Especially the last one, Shield And Spear, is a very political film, but it is very much focused on the visuals, even if it´s about a broader art scene than just visual arts. People in the fashion industry hire me because of that, because of that quality, that i can do both political and pretty art. For me, the fashion bit is easy; it´s a visual palet cleanser and i don´t work so much with the concept as with the visuals. I´m presenting the fashion in the most interesting way. Every once in awhile it´s nice to do something that is just pretty. Earlier I also had a graphic design firm in New york, so that was my profession for some time before i left it four years ago – I left my firm, it still exists but I´m no longer involved with it, so I can make films full time.

 

When you have finished your script and started actually filming – are you going to return to film on Gotland?

 

P: I am, yes.

 

Are you going to hire local talent or do you bring people here?

 

P: It will be a mix – the film is going to be in English, I´m writing in English and it will be a Swedish-American co-production – there is funding coming from both the US and sweden, and the actors and the crew will be a mix. The crew will probably be mostly Swedish but I think the actors will be English-speaking, but not exclusively American. I dont know if I´ll use Gotlandic actors. Maybe. But we´re pretty far from staring the filming; I still have more work to do on the script and we still haven´t figured out all of the funding, we already have some funding in place, but we still have a bit left to go. We´re not going to film anything until 2016, at the earliest.

 

It´s always interesting for a small comunity when someone brings in a large scale production. As we were talking about the loss of jobs that came with the industries shutting down- if you bring a large-scale film production here that would mean a lot of job opportunities for people on the island.

 

P: Maybe, to be honest I dont know how large it will be. But it will certantly employ local film workers. I think Film på Gotland is especially engaged in trying to build an industry and trying to bring more productions here. They´re good at it! But up to this point its mostly commercials and tv-series, a lot of crim-drama; Gotlands-däckare. But there´s not a whole lot of feature film being shot on Gotland.

 

How is it to stay on Gotland after so much time in New York?

 

P: This is my second home, after New York. I´ve lived there for over 20 years, longer than i ever lived on Gotland. I´ve lived on Gotland for 15 years. But I spent my formative years here, from 5 to 20 years old, when a lot of the things that shape you happens. Childhood i essentially spent here. And this is where I´m from, and it always will be where I´m from. No matter how long i live in New York i will always be defined as Swedish, and from the island of Gotland. I carry that identity with me. But it´s fun for me to return here – I shot my last films in Russia for two and an half months straight, then in South Africa where I shot for two years, I went back and forth. This is nice because I can actually do a project in a place that i can call home. I guess in some ways, I´m an outsider, since i dont live here any more but I don´t feel as much of an outsider as I did in South Africa or Russia. I think whats nice is that i can have both and insider and outsider perspective.

 

Do you feel like you return to the specific social place that you occupied when you lived here? Or are you now an outsider amongst the people who have grown up here?

 

P: I think its both, actually. I have a lot of good friends here, people I´ve grown up with, some that have returned, others that never left. But I think that in some ways I was always an outsider, because I wasn´t born here, I was born in Stockholm. We moved here when i was five; I dont speak the accent, but i like being able to be both.

 

You can watch trailers and read about his upcoming work at his website; here

future_island chapter 3 / pt. 1

 

(Intryck)

Damm. Vid första anblicken är allt runt kalkbrottet i Slite täckt med ett finkornigt, brunt dam. Marken är grå/brun/vit under bussens hjul. Vi får stiga ur, så länge vi har våra hjälmar och skyddsglasögon. Kerstin Nyberg, Enviromental Manager på Cementa varnar oss för att gå för nära någon av brottets väggar. Det är så pass kallt att bitar av den porösa kalkstenen kan spricka och falla. Kalkstenens mineralform skapar väggar med underligt exakta geometriska former, allt man ser är kuber. Kubformade snitt, kubiska, enorma byggnader med fönster som är omöjligt små – de påminner om människans storlek, hennes skala i relation till de maskiner byggnaderna innehåller – kubiska caterpillar-fordon, de lika stora som husen. Stora brunvita vidder mellan bergväggarna.

En kort busstur genom berget och vi är inne på fabriksområdet. Ett par anställda går förbi, undviker oss, som stirrar lite som vilsekomna barn. Vinden biter hårt och isande kallt i all oskyddad hud. Det är dammigare här än i brottet – om inte för vinden hade det samlats i dyner runt byggnadernas knutar. Storleken på allt omkring oss ger en viss känsla av svindel och vi ska uppåt. Vi leds skyndsamt genom dammstormen, halvspringer genom vad jag tror är lador, kala, tomma byggnader med högt i tak och ogenomträngligt mörker. En flämtning efter andan efter varje portöppning som återigen slits bort av vinden.

 

Detta intryck av Cementa är genomgående under hela rundvandringen på fabriksområdet; det är smutsigt, kallt och blåsten håller i sig, och det är med viss lättnad vi leds tillbaka till Cementas kontor (och här i entréhallen finns en enormt vacker skulptur i betong, vilken du definitivt bör kika på om du har vägarna förbi).

 

Vi befinner oss i Slite, på Gotlands norra sida, för att diskutera den lilla bruksortens framtid. Vi har börjat dagen på den industri som dominerar stadsbilden; Cementa, ägd av Hidelberg-gruppen, och som sörjer bygden med mer än 200 jobb. Fabriken, i sin första gestalt började uppföras redan 1916 och den första kalkbränningsugnen började byggas redan 1912. Cementa har varit synonymt med Slite i över hundra års tid.

Detta kan dock komma att ändras inom de närmsta tjugo åren – Cementa är i ett avvecklingsskede av kalkbrottet i Slite och frågan för dagen var, om än inte i så många ord, hur Slite som ort ska kunna leva vidare när verket stänger för gott. Men det är inte endast förlorade jobb som oroar.

År 2010 bodde det 1483 personer i Slite och alla är medvetna om att det behövs en folkökning på orten, om Slite vill överleva.

 

Efter den ansträngande förmiddagen rör vi oss vidare till Slite Utveckling; ett företagshotell och think-tank där de sista föredragen i BACs föredragsserie future_island hålls. Ingo Vetter öppnar seminariet med en presentation av två projekt vilka rör överblivna och utarmade urbana områden i två vitt skilda delar av världen; Detroit och Kiruna.

Dessa två städer kanske vid första anblicken inte har något gemensamt; Detroit är en av de städer som drabbats hårdast av finanskrisen och Kiruna en av dem som ridit ut stormen utan att påverkas alltför mycket. I Kiruna står LKAB fortfarande starka och den genomsnittlige kirunabon tjänar 50.000 kr mer per år än genomsnittssvensken medan Detroit fortsätter att förlora fler och fler invånare.

De har mycket gemensamt, dessa två städer; de har alltid varit industriorter och de har många lärdomar, både positiva och negativa, vilka kan leda utvecklingsarbetet i Slite. Ingo Vetters arbete är ett exempel på detta.

Vetters arbete kretsar kring den kraft som finns i samhällen; de kunskaper och minnen som finns hos de som bor där – vare sig de får chansen att använda dem eller ej. Han gör ett potent exempel där han, i samarbete med The Detroit Tree Of Heaven Woodshop tar till sig både de material och kunskaper som finns utspridda över Detroit – ”ghettopalmen” Ailanthus altissima, vilken växer som skräpvirke på övergivna gårdar och de dedikerade och kunniga människor som jobbat för General Motors, Ford och Chrysler innan fabrikerna stängdes. Många av dem har fortfarande kvar sina verktyg.

Han visar vidare det dokumentationsarbete som bedrivs i Kiruna, staden som ska flyttas. Även här är det konsekvenserna av en stark och kompromisslös industri som skapar övergivna urbana landskap och tvingar kirunaborna att lämna sina hem.

Detta föredrag gav viktiga nycklar till Slites framtid. Under dagen framgick det tydligt att det som önskades på bygden var högre inflyttning, mer affärsrörelse och ökat underhåll av redan existerande verksamheter – framförallt sådana som Slite Teater, en helt frivilligdriven organisation vilka var vänliga nog att tillhandahålla lokalen för kvällens paneldiskussion – helt enkelt, den ekonomiska motorn i Slite behöver underhållas. Och i framtiden utan Cementas hjälp.

I det läget kan det vara bra att minnas Detroit, där det trots att förhållandena varit urusla i många år viljan och kraften fortfarande spirar, och Kiruna, där ekonomisk vinning har fått företräde framför naturen. Det kan vara värt att lära av dem, både för privatpersoner, men också för affärsidkare.