Towards Riga

8 Swedes and 1 Latvian left Gotland on early Friday morning to travel to Latvia where the first part of the Boat project is going to unfold.

We will meet in Riga with the rest of the participants (2 from each Baltic country) to re-live a Baltic refugee story from 1944/45 and to recreate one of many boat journeys from Ventspils to Slite in a sailing boat.

Want to know more? Visit our blog daily!

 

Revolution of the Maidan: between Russian colonialism and Ukrainian nationalism

Detta var ett evenemang jag har väntat flera månader på, enda sedan jag fick reda på att Liza Babenko kommer till Gotland. Hon är del av Gotland Film Labs residens projekt. Jag hade höga förväntningar på detta evenemang. Jag såg också fram emot filmen av Sergei Loznitsa som var medverkande i förra årets Cannes film festival.

Vi samlades vid Folkes Bio, och folket började strömma in. Jag var glatt överaskad med antalet mäniskor som dök upp. När vi väl satte oss i salen kändes den full, och jag räknade ungefär 40 mäniskor totalt i publiken.

Evenemanget började med en presentation av Liza, som en introduction till händelserna i Ukraina. Det fanns olika människor i publiken – de som var välinformerade om Ukrainas inbördeskrig och tittade på presentation som en extra informations källa och där var de människor som kom till presentationen bara för att veta mer om Maidan, som hade ingen bakgrund. Lizas presentation riktade sig mest till de föregående i publiken.

Hon visade up en film hon hade gjort som ett studie projekt. Filmen var delad i tre delar. Den första visade upp folkmassan vid Maidan, en överblick av torget. Den andra delen var från en extrem höger poltikers tal, där hon bland annat citerade Hitler. Denna del var väldigt kontroversiell bland den svenska publiken, speciellt med tanke på situationen i Sverige med Sverige demokraterna. Jag kände av detta vid diskussionen senare på kvällen, då många svenska deltagare hade fått bilden av Maidan som ett  extrem höger nationalistisk evenemang. En person sade att Hitler talet tillsammans med sångerna om nationellt blod fick det att vändas i magen på honom. Den tredje delen visade Maidan deltagare sjunga national folk sånger på torget.

Efter Lizas presentation började diskussioner mellan publiken. Några var besvikna av innehållet av Lizas film och berättelse, några som  tittade såg det som  ett konstnärlig uppträdande. Diskussioner runt ämnet blev snabbt väldigt laddad och hetsig. Jag tror folk glömde bort att detta var ett upptränande, ett artistikt sätt att uttrycka sig. Det borde inte tas som en objektiv documentation av de saker som hände i Ukraina.

Liza nämnde i sitt uppträdande att den stigande nationalism är en reaktion mot allt som har hänt i samhället de senaste 100 åren. Hon berättade också att nyheterna i västerländska medier ofta porträterande Maidan som en revolution, men det var faktisk en protest som eskalera mot EU avtalets avslag och almänn korruption.

Mellan två delar av kvällen vi hade en 30 minuter lång paus, då den storsta delen av publiken gick, vilket var tråkigt, för att Sergei Loznitsas film skulle nog ha svarat på mångas frågor. Filmen var en dokumentär om Maidan. Den var väldigt objektivt utförd, och bestod av stilla klipp av demonstranterna vid Maidan. Det kändes som jag var där. Kameran var mina ögon, och jag gick runt som en del av Maidan. Det var en väldigt kraftfull känsla. Det var som att man var nere vid Maidan själv och tittade ut över publik havet, som en tyst observatör.

Många människor hade med sig en flagga på ett eller annat sätt – som smink på kinden, i fickan eller på ett band. Det fanns många slagord som skreks ut av demostranterna under filmens gång, som: “Ukraine is Maidan!” och “Glory to Ukraine! Glory to Heroes!”. De stog tillsammans och sjöng traditionella sånger, det fanns mycket stora brasor på gatorna och folk stog omkring dem på natten eller på dagen. En person från folkmassan började att sjunga Ukrainas nationalsång och andra gick snart med i sången. Det var som att sången förenade publiken.

Det fanns barrikader överrallt på gatorna gjorde av bildäck, plankor och pallar. En av de starkaste klipp var när jag såg en stor stapel av saker och ett täcke som låg på den. Sen såg jag att under täcket att där låg en människa. Det var väldigt konstigt men stark. I bakgrunden kunde man höra ljudet av Maidan. Överrallt var det uppbrända bitar av ved och rök från elden steg i bakgrunden. Det såg ut som ett slagfält.

Det var intressant att se att Sergei Loznitsa hade dokumenterat det allmänna köket som fanns i ett hus nära Maidan torget. Där samlades massor av människor för att laga mat och koka kaffe och te för de som deltog i protesten. Man kunde se ett förråd av flaskor och burkar med saltade gurkor, marinerade rödbetor, honung eller någonting annat som folk hade donerat till Maidan. Det var konstant tal vid stadiumet. Det var kändissar som pratade, människor från publiken som fick inspiration att visa sina dikter eller barn som sjöng. Det var alltid någonting som hände.

Efter några månader av demonstrationen ändrades allt. Den nittonde Januari 2014 introducerades en ny lag som gav polisen mer frihet att vara agresiva mot de som protesterar. Det var den mest kraftfulla delen av filmen. Kaos uppstod på gatorna, det var inte samma fredliga protest som den var förut. Det var ett krig mellan polis och medborgarna. Människor tog stenar från gatorna och kastade de på polisen. Polisen använde sina vatten kanoner, skottsäkra sköldar och  sina batonger mot protestanterna. De som protesterade försökte att dra av sköldor från polisen. Alltid exploderade någonting i bakgrunden. Det var inte tryggt på Maidans gator.

Fler än 100 personer dödads i den protest, mer än 100 försvann och många mer skadades. Det var resultatet av protesteten. Filmen slutade med en kraftfull sång `Plyve kacha po Tysyni` som användes på Ukrainska begravningar. Sången handlar om att sörja de döda. Det är en sorglig sång, men samtidigt så vacker. Det var perfekt slut för filmen.

Evenemanget var väldigt intressant och emotionellt. Det gjorde ett intryck långt efter det var över. Men jag tror det var lite kontroversiellt för några av de som deltog. Men jag tror att det är viktigt att vi utmanar de traditionella idéerna och att folk blir exponerade för olika perspektiv om händelsen. De personer som har upplevt Maidan direkt är underbara primära källor för vad som hände där. Deras berettälser kan vara emotionellt laddade, men det är mycket viktigt att lyssnar på de. Om man jämför med nyheterna om händelsen vi kan alltid se att de är gjorda till förmån av media. Bara om vi använder båda dessa källor tillsammans, kan vi faktiskt veta vad som hände på Maidan vid dessa viktiga dagar.

Redigerad av Johan Wittrock

Platser och minnen

Maten för oss närmare

Den 8. maj samlades vi på Baltic Art Center för att koka en morotssoppa och ha en middag före ett evenemang. Vid middagen samlades de som deltog i evenemanget, vi som har praktik eller jobb på BAC och några personer från Almedalsbiblioteket. Det var jätteroligt och för mig som tror stark på idéen att mat kan förena många olika sorters människor var det perfekt! Jag tänker att det vore roligt om BAC har en soppakväll i framtiden också. Det kan vara som ett evenemang där alla diskuterar konst, läser poesi eller någonting annat.

Efter middagen träffades vi vid Biblioteket, vilket var stängt. Evenemanget var öppet för allmänheten, men bara de som visste om det kunde komma in. Det kändes speciellt, men lite konstigt att vara på en öppen plats med ett nästan privat evenemang.

Evenemangets titel “Platser och Minnen” beskriver själva evenemanget väl. Fotografier med historisk bakgrund visades upp och hade en medföljande presentation. Gamla fotografier från mitten av seklet och tidigare visades upp bredvid nutids fotografier av gamla objekt.

Tre konstnärers minnen möts

Gunnar Sillén var den första person som visade sina bilder. Han är arkitekt och älskar att samla på gamla fotografier. Han hade massor av bilder från det forna Slite. Vi kunde se utveckling av Cementfabriken, naturen runt Slite och den vindkvarn som fortfarande står kvar sen gamla tider. När jag ser bilderna från det förflutna tänker att det är så underbart att föreställa sig folk som bodde på den tiden och hur det var för de. Samtidigt kan jag sätta min fot i deras fotspår och gå samma gator som de gick. För mig det är som en direkt koppling mellan dåtid och nutid. Min favorit bildserie var bilderna som var tagna på en båt som transporterade kalk i Slties hamn. Dom fångade på bild hur arbetarna på den tiden lastade denna enorma båt med kalk som skulle bli cement. En intressant inblick i livet för arbetare på den tiden, något som inte ofta fångas. Det finns ofta i historia mycket skrivet om kungar och andra styrande, men väldigt lite om den vanliga människan.

Efter Gunnar var det Ivana Egics tur, som kommer från Kroatien och just nu läser svenska på SFI. Denna kväll talade hon bara kroatiska. Att lyssna på Ivana var den mest intressanta delen av kvällen, för jag kunde inte förstå vad hon sa. Det kanske låter ironiskt, men jag menar det inte så. Det är så intressant att titta på bilder utan kontext, och  utan  förklaringar började min hjärna direkt skapa narrativ och tankar bakom bilderna. Bilderna talade för sig själva, som är en form av kommunikation. Ibland kunde jag förstå några kroatiska ord tack var min kunskap i ryska, som gav mig lite bakgrund om vad hon talade om. Men jag kan bara föreställa mig hur blind resten av publiken måste ha känt sig. Även om vi fick ett informationsblad på engelska, var det för mörkt för att läsa det.

Ivana talade om hennes hemstad, Rijeka, vilket på kroatiska betyder “floden”. Hon visade upp kända kultur objekt som nationalteatern, tsarens slott och väldigt vackra fotografier med havsutsikt. Ivana visade också kända hotell nära Adriatiska havet, och utsikten från hennes förra lägenhet var vacker nog att dö för.

Den tredje personen som visade bilder var Åsa Ardin Kedja, svensk konstnär som har öppnat ett museum här på Gotland. Hon har öppnat sitt gamla familjehem till alla, och visar upp de saker som de som har bott där hade. Man kan se verktyg som de använde, och kläderna de hade på sig. Det är ett väldigt personligt möte med det förflutna. Man kan klä sig i gamla kläder och vara i en miljö med historia. Hennes museum är ett underbart sätt att uppleva forna tider.

Den förlorade förståelsen

Kvällen var mycket trevlig , men jag kände mig lite obekväm och utlämnad. Jag kunde inte förstå svenska lika bra som de andra. Många gånger frågade jag till mig själv vad som sades. Därför  var jag mer fokuserad på bilderna. Det hela visar för mig hur innanför väggarna i skolan är jag trygg och svenska är justerad till min nivå, men  utanför i den riktiga världen med alla dess komplexitet så kan jag inte riktigt förstå Svenska fullt. Jag skrattar åt skämt jag inte förstog bara för att passa in med folk . Jag lämnar alltid ett evenemang med fler frågor än svar.

På sätt och vis kunde de andra känna hur det var att vara i mina skor genom att lyssna på kroatiska delen , där de inte kunde förstå ett ord. Min handledare sa att “Det var intressant , men jag kunde inte förstå någonting ” och jag svarade att “Det är så vi invandrare känner oss hela tiden”.

 

Redigerad av Johan Wittrock

Vad tänker jag om demokratin?

Demokrati är ett politiskt system som betraktar alla människor lika, som ger en ärlig chans för alla att rösta, uttrycka åsikter, röra sig fritt. Demokrati letar efter kompromisser, så alla kan bli glada. Jag tror att demokratin inte är en dags system, det tar lång tid att bilda ett demokratiskt samhälle. I ett demokratiskt samhälle är det aldrig en persons åsikt, vi måste lyssna på varandra och vara toleranta mot olika åsikter även om vi inte samtycker. Med debatt kan vi göra kompromisser.

Alla människor är lika. Det spelar ingen roll om personer är kvinna, man utan kön, eller trans, tror på Gud eller är ateist, är kristen eller jude, muslim, eller vilken ålder de har – vi har alla samma rätt för att få jobb, utbildning, hjälp i samhället osv.

Demokratin i Lettland. Det är viktigt för mig att prata om demokratin i Lettland för att jag kommer från det landet. Den mesta tiden i mitt liv har jag bott i Lettland och min första åsikt om demokratin kom från det lettiska samhället, lettiska skolor och lettisk familj. Jag tycker att Lettland inte är ett demokratisk land även om vi säger att Lettland tillhör de länder som är demokratiska. Jag tycker att det har varit för kort tid för Lettland att vara demokratiskt. Som jag sa förut – det tar tid. Demokratin är inte bara styrelsesystem – det är också en idé som folk har och som folk vill ha, som folk tror på.

Folk med ingen medborgarskap. Det bedrövar mig att 12.5% av befolkningen saknar medborgarskap, och det får mig att ifrågasätta om vi i Lettland förstår demokratins innebörd. När Lettland fick frihet igen blev, alla lagar som var giltiga under den första självständighet giltiga igen. Efter lettiska lagar blev det att alla människor som är direkta barn och barn barn från de personer som hade lettiskt medborgarskap före ockupation, fick medborgarskap, men de människor som inte kunde bevisa att de är direkta släktingar till lettiska medborgare kunde inte få lettiskt medborgarskap. Nuförtiden har vi ca 260 000 personer utan medborgarskap i Lettland. De kan inte rösta, kan inte få socialhjälp och kan inte delta i samhället och känner sig bittra och oönskade i Lettland och deras ursprungsland också. Lettisk integrationspolitik har varit dålig – de flesta politiker är rädda att om Lettland ska ge medborgarskap till de som saknar det, vill de rösta så att Lettland kommer närmare Ryssland. Det är inte rätt att vi har så många personer utan medborgarskap. Lettland måste jobba hårdare för integration, inte för assimilation, men integration.

För att bli medborgare måste man kunna prata lettiska. En stor del av den etniskt ryska populationen pratar bara ryska, och ryska pratas väldigt mycket, speciellt i huvudstaden Riga. För 3 år sen hade vi en folkomröstning för att ändra grundlagar och lägga till ryska som andra nationalspråk (folk röstade emot). Jag är glad att det inte blev ett andra nationalspråk. Tänk om ett minoritets språk blir Sveriges andra språk i Sverige, och folk var tvungna att lära sig detta språk. Hur skulle folk reagera?  Det är svårt att lära sig ett nytt språk. Jag förstår den ryska befolkningens problem med lettiska, under Sovjettiden kunde man alltid använda ryska men när Lettland blev självständigt igen så måste man lära sig ett nytt språk. Fastän när jag lär mig svenska och ska tala svenska vill jag helst använda engelska, jag tänker ibland att svenskar blir ledsna när de höra mig prata engelska istället för svenska. Det jag säger kanske låter kontroversiellt, och jag själv har svårt att vara opartisk i denna fråga. Om ryska skulle ha blivt andra nationalspråk i Lettland skulle lettiska bara pratas privat hemma av letter. Det är en väldigt stor fråga i Lettland.

Sjunkande valdeltagande. Människor i Lettland litar inte på politiker och regering. Politiker bestämmer viktiga saker och vill inte att vi har folkomröstning om viktiga saker, till exempel, Lettland har euro som valuta från 2014 och när människor var emot det sade politikerna – ni lettiska människor förstår ingenting om ekonomin, därför är det vi politiker som bestämmer. Varje gång det är val är det mindre och mindre medborgarna som röstar:

Röstningsaktivitet i Lettland

2014 –  58.74%

2011 –  60.55% (extra val)

2010 –  62.63%

2006 –  61.88%

2002 –  71.51%

1998 –  71.89%

Bara traditionell familj kan registrera relationer. Människor i Lettland tror inte att de kan påverka landet med deras röst. Jag tycker att det är sorgligt. Vi har hög korruptionsnivå i Lettland och nuförtiden ser det ut som ingenting ska förändras. Varje år har politiker förslag med odemokratiska och inhumana lagar, till exempel, 2006 ändrades lettisk grundlag så att äktenskap bara kan vara mellan en man och en kvinna. Nu är det så att lettiska människor har börjat att samla underskrifter på nätet för att regeringen ska prata om sambolag i Lettland för att alla ska ha säkerhet i sina relationer, men politiker har sagt att sambolag är emot lettiska grundlagar. De vill inte att homosexuella och de som är ogifta ska ha säkerhet. Jag tycker det är fel, alla ska ha chansen att gifta sig om de vill och vara trygga även om de är sambo. Detta är bara några av problemen i Lettland idag.

Med ett hopp för framtiden. Jag pratade så mycket om Lettland för att det har varit min största del av det jag upplevt. Nu bor jag i Sverige, och ser att det är möjligt att leva annorlunda. För att SD är i regeringen kommer  många personer att säga att det blir sämre och sämre demokrati i Sverige. Men för en som kommer från Lettland, är det en otrolig förbättring. Jag önskar att Lettland kommer lära sig från Sverige.

Redigerad av Anna Wennblad.

 

Seminar: Visioner för ett upplevelselandskap i Slite till 2030

20150218_114005
Närmast är det gamla brottet som är en del av fabriken nu och längre bort är det nya brottet som används för kalkbrytning idag. Bilden togs från Cementa tornet. Bild av Liene Vecvagare.

På onsdagen den 18 februari tog seminarium plats i Slite. Den var tredje och sista delen av en serie seminarier om framtiden på Gotland. Seminaret var organiserat av Baltic Art Center, Slite Utveckling och Cementa. För de som frågar varför vi måste prata om Slite utveckling, kan jag svara att Gotlands Kommun är inte stor och allt är centraliserat i Visby, den enda staden på ön, människor försvinner från ytterområdena för att hitta jobb i Visby där det mesta av företagen ligger. Under 20 år kommer stenbrottet som har använts så länge att bli tomt. Det kommer att bli ett stort hål i mitten av Slite. Seminariet ger idéer om hur man kreativt kan återanvända den plats som var stenbrott och införliva den i stadsmiljön. Exempel ges från erfarenheten av Detroit och Kiruna, liksom ett förslag presenterad av utexaminerad landskapsarkitekt för möjligheter att återvända brottet.

Dagen började med en bussresa till Slites Cementfabrik där vi träffade Anna Norberg, projektledaren och alla deltagare i seminarier. De var politiker, konstnärer, representanter från kommunen och länsstyrelsen osv. Först hade vi kort presentation om vad cementfabriken gör och vad de ser i framtiden. Alla fick en hjälm och orange väst före guidad tur. Sen åkte vi till stenbrottet där observerade vi stora bilar som transporterade kalksten till plats där den mals i små bitar. I stenbrottet är arbetet högljutt – det kändes som ett krig har börjat och jag var i mitten av slagfält. Vi var djupt i det stora hålet och stenbrottet kändes massivt. Jag tyckte mycket om att vi besökte fabrikens kontor och den faktiska plats där industrins hårda arbete händer. Det visar att allt har två ansikten – i fabriksarbete möts white-collar job and blue-collar job. Sen besökte vi fabriken och tog hiss upp till Cementa-tornet. Det var vackert att se Slite från ovan och det var lätt att se brottets avtryck i Slite också.

Cementa är en fabrik som finns i Slite nästan 100 år. Fabriken bryter kalksten i stenbrottet som finns ca 1 km från fabriken. Kalksten transporteras till fabriken där det värms upp till 14000 C och cement är gjort av det. Det har varit viktigt för de som bor i Slite och det har format Slites medvetande. Varför Slite? Det är därför att Slite har en bra hamn och bra råmaterial.

Fabriken anser sig som miljövänlig. De producerar nästan 0 avfall därför att nästan allt är använt för cementproduktion (även askan efter bränning), de har ersatt hel del kol med skräp som Gotlands Kommun producerar. Till exempel för att bränna kalksten används 9 miljoner bildäck varje år. Fabriken bränner avfall som är svårt att  återvända vilket jag tycker är positivt. Jag hade bara en fråga – hur miljövänligt är det att bränna plast? Jag är inte miljöspecialist och det sades att rök som kommer ut ur skorstenar rengörs eftersom skorstenar är så smala, men för mig låter det inte så miljövänligt att bränna plast. Framtidens vision för fabriken är att till år 2030 ha 0 CO2 utsläpp vilket jag tycker att är bra. Ett av fabrikens förslag är att sälja CO2 till växthuset utanför fabriken som odlar gurkor eller att skapa en damm med alger som använder CO2 sen torka alger och använda för att bränna kalksten. Jag är väldigt glad att Cementa tänker på miljön.

Det var intressant att höra att analys av kalksten händer i brottet. När de bryter sten vet de vad innehåller sten, så de kan välja vilken plats att bryta för speciell struktur de letar efter. Jag tycker att målet att känna till mikro och makro miljö uppfylldes. Efter presentation och besöket gick vi till Slites Utvecklingsplats. Jag kan förstå de människor som inte tycker så mycket om Cementa också. På vägen till Slites Utveckling upplevde vi en konstig lukt som var omkring fabriken – var det plast som luktar så illa, eller någonting annat? Jag kan inte svara på det. Fabriken är viktig för Slite, den ger arbetsplatser för 230 människor och bidrar en hel del till Sveriges bruttonationalprodukt.

Efter lunch började seminarets andra del – presentationer av Ingo Vetter och Rainer Hauswirth som har haft projekt i postindustriell miljö. Först presenterade Mait Juhlin som jobbar för Slite Utveckling företaget och deras ide att göra Slite till en bättre plats för företag och människor som bor där. Hon berättade också att Slite Utveckling gör projekt med Arbetsförmedlingen, organiserar guidekurs, har en egen tidning och samarbetar med Slite Intresseförening.

Ingo Vetter, konstnär och universitetsprofessor från Tyskland, har jobbat med stadsutvecklings projekt i Detroit. Han har varit konsult för stadsutveckling i Kiruna och Munich också. Han presenterade en intressant ide om post industrialiseringens möjligheter i staden. I 1990’s ändrades industri och globalisering i Detroit, staden var förstörd efter finanskrisen i 2008. Detroit var en mardröm för USAs ekonomi. Inte så mycket jobb fanns där och det var någonting nytt för staden som var en av de viktigaste städerna i mitten av 1900-talet. Jobben var borta, men där fanns massor av människor med erfarenhet. Ingo Vetter med andra konstnärer förstod att de kunde göra någonting för de som bodde där. De använde ett träd som heter Gudaträd (Ailanthus altissima) för att göra saker av trädet. Alla deltagare i projektet betalades. Jag tyckte jättemycket om iden att ge jobb till människor med hjälp av konst. Sakerna som var gjorda utställdes i Detroit Museum of Contemporary Art och museum i Österrike. Ingo Vetter presenterade andra saker som hände i Detroit och deras utveckling. Träden planterades i bildäck som projekt i Detroit och Tony Hawk Foundation gjorde ett projekt där de köpte gamla hus, renoverade dem och byggde skateparker där ungdomar kan umgås. Projektet heter Ride It Sculpture Park. Förut  var de platserna inte bra för ungdomar att träffas. Det var lite farligt, men efter att Tony Hawk Foundation renoverade området är det tryggt. I hus skapas platser för bo och göra konst.

Det mest intressanta för mig var att höra Ingo prata om gudaträdet. Det trädet  härrör från Kina och användes i kinesisk medicin. Tallrikar var gjorda av trädet och fyllda med vatten. Vatten absorberade näringsämnen från träd och människor drack vattnet och blev friska. Ingo Vetters presentation var jätteintressant att höra och det pratade om praktiska saker och filosofi bakom industri och vad kan man göra när industrin är borta. Det gav hopp för framtiden i Slite också.

Sedan pratade han om Kiruna. Kiruna är en stad i norra Sverige som är känd för världens största underjordiska järnmalmsgruva. Järngruvan har deformerat jorden nära staden och man tror att en dag kommer staden att kollapsa därför har stadens ledare beslutat att flytta staden. Det som var mest överraskande för mig var att det är faktiskt värt att flytta staden. Ingo Vetter presenterade idén om transport band stad (conveyor belt city) – varje år flytta en del av staden och låt den gamla delen förstöras. Så staden går alltid fram som ett transportband. Staden som återstår är alltid en del av utvecklingen.

Rainer Hauswirth, institutschef på Goethe-Institut Sverige, presenterade forskning, residens och utställnings projektet Kirunatopia. Projeket försökte att svara på frågor som påverkar identitet hur man flyttar staden och relationerna mellan industri och människor. Han påpekade att det har varit svårt för kommunens, befolkningens och företagets intresse att komma överens. Det har varit utställning i Umeå museum.

Efter fikat kom landskapsarkitekten Stina Näslund för att prata om ett projekt i Umeå som gjordes av hennes kollegor. Förra året tog konstnärlig undersökning plats i Vasaplan, Umeå. I stadsmiljö placerades 500 trädpallar, människor uppmuntrades att använda pallar och skapa byggnader av dem. Några byggde väggar som blockerade vägen, några byggde lekplatser för barn eller platser för att sitta och njuta. Projektet tog plats under 5 dagar och handlade om att använda oanvänt utrymme. Den sista dagen kunde människor ta hem pallarna. Jag tycker att det var en jätteintressant ide för att människor som bor eller besöker staden kan delta i deras utveckling.

Den sista som pratade var Petra Gråberg från Svenska Institutet. Hon berättade att Svenska Institutet ska främja och öka intresset av Sverige i världen. Svenska Institutets del i Visby fokuserar på relationer i Östersjöns region med Baltiska stater och länder som är omkring Östersjön. Svenska Institutet ger stipendium och hjälper till att finansera projekter.

 

Tredje del av seminaret var i Slite Teater och var öppet för alla som ville delta. Jag var överraskad när vi kom till teatern – det var gammal, men gjord i bra stil och välskött. Det kändes som vi gick i dåtiden. Jag tyckte jättemycket om atmosfären där. I teaterns foajé var en utställning gjort av eleverna från Solklintskolan som gav förslag på vad man ska göra för att utveckla Slite. Barn hade gjort modeller av kartong – det var ishallen, Slite bad, karuseller, restauranger osv. Jag tycker om att barn var involverade. Det är 10 år till brottet ska stängas vid den tiden kommer dessa barn att bli vuxna och det är viktigt att höra vad de vill i framtiden.

20150218_205606
Barnens förslag för Slites utveckling. Bild av Liene Vecvagare

Arkitekt Gunnar Sillén visade mycket fotografier om Slites dåtid. Det var fascinerande att se hur Slite har sett ut för många år sen. Han pratade om kultur och utveckling – utveckling kan bli gjord av kulturen och att det är viktigt att ha gemensamt intresse för företag och människor för att utveckla Slite.

Anna Norberg visade korta filmer om konst i stadsmiljön och kultur i utveckling. Den första filmen var av Jeremy Deller Sacrilege och det handlade om hoppslott (bouncy castle) gjort i form av Stonehenge. Projektet blev mycket populär i England (samarbete med Glasgow International Art Festival och Mayor av London) och reste runt i landet. Jag tyckte att det var en brilliant idé. Historia, kultur, nationella kulturarvet och nutid kom tillsammans och barn kan leka med kulturarvet det tycker jag är brilliant idé. Den andra filmen vi såg var av Katie Paterson som heter Future Library. Det är långsiktig projekt som pågår från år 2014 till 2114. Skogen i Norge ska växa i 100 år, sen kommer det att bli böcker. Författare i hela världen kommer att skriva böcker som ska komma ut efter 100 år. Ingen kan läsa böckerna förrän om 100 år. Jag tycker att idén är ovanlig. Vi är vana att göra för omedelbar konsumtion, men det projektet är för framtiden. Texter kommer att förvaras i det nya Oslo Biblioteket, men de kommer att bli otillgängliga för läsning. Den sista videon var av Michael Sailstorfer som heter Folkestone Digs. Den tyske konstnären Michael Sailstorfer har grävt ner 30 guldtackor som en konstnärlig del av festivalen Folkestone Triennial 2014. Konstnärens idé är en gömd skatt som alla människor kan prova att hitta. Några kommer att hitta guld, de mesta kommer inte att hitta någon skatt – det är den idé i livet också. Några får tur, de flesta inte.

Sen presenterade Stina Näslund sin kandidatexamen Slite Upplevelselandskap som hon gjorde tillsammans med Sara Östberg. Inspirationen togs från industri och natur. Förslag ges för att bygga fågeltorn, plats för att fiska, däck för att promenera och odla kräftor i västbrottet.

Den sista delen av seminaret var panel och diskussion om Slite utveckling med förslag från publiken. Deltagare i panelen var Jan-Erik Pott, aktiv inom Slite Intresseförening, Ethel Forsberg, chef för Region Gotlands Samhällsförvaltning, Linda Höglund, som arbetar med livsmedelshygien och skadedjursbekämpning på Inspektera, Stina Lindholm, skulptör, formgivare, och ägare av Skultpturfabriken och Per-Ola Morken, fabrikschef på Cementa Slitefabriken. Många gånger sades det att Slite behöver mer personer som bor där och det viktigaste var att Slite behöver familjer med barn. Det sades att man måste utveckla Slite inte bara för turister, men också för de som bor i Slite. Slite har potential för kreativa företag och Slite är en plats för motsatser– robust fabrik och vacker natur och vi måste använda de motsatserna. Förslag för att göra Industrimuseum gavs och att göra bibliotek om industri också. Ett annat förslag var att göra graffiti på fabrikens vägg (förslaget var inte så populärt i publiken). Jag tyckte om den idén. För två år sen målade internationella studenter i vindkraftsutbildning tillsammans med barn från Atheneskolan vindkraftsverk[1]. Det var ett projekt för att integrera i naturen och göra vackrare vindkraftsverk eftersom människor tycker att de ser fula ut. Graffiti är en naturlig process för den industrialiserade miljön. Den kommer fram när fabrikerna är stängda, men varför inte göra det när fabriken fortfarande arbetar? Jag tycker att det var för kort tid för diskussion, det kändes som människor hade mer att säga.

Det var en jätteintressant dag. Jag kände mig liten i stenbrottet och stor uppe i Cementatornet och lärde mig mycket när Ingo Vetter presenterade projekt från Detroit. Det var intressant att besöka Cementa och se det nya och det gamla brottet. Dagen var full av upplevelser. Jag ser potential för Slite och tror att mer motiverade och passionerade människor ska komma för att göra Slite en bättre plats för de som bor där och för de som besöker Slite. Seminaret var välorganiserat och med användbar information.

 

Redigerad av Anna Wennblad.

Vem är jag?

Mitt namn är Liene Vecvagare och jag kommer från Lettland. Det är så mitt berättelse börjar varje gång jag pratat med någon här i Sverige. Jag kom till Sverige först i 2012 som en utbytesstudent medans jag studerade på universitet. År 2013 tog jag kandidatexamen i kulturteori och markandsföring på Lettiska Akademin för Kultur, och kom sedan tillbaka till Sverige.

Jag har studerat Svenska på Kompetenscentrum Gotland i 1 år nu och det var den plats som gav mig möjlighet att leta efter en praktikplats som är passande till mig. Jag var jätteglad att ha fått ett positivt svar från Baltic Art Center.

På min lediga tid tycker jag om att vara aktivt och göra någonting bra för samhället. Jag är med som ledamot i en kulturförening på Gotland. Jag har också jobbat med projekt på min egen tid där nyanlända invandrare får chansen att visa sin kultur för samhället.

Jag brinner för integrations och jämställdhetsfrågor, är intresserad i politik och samhällsfrågor och tycker om att besöka kulturevenemanget på Gotland.

Jag tror att min praktik på BAC kommer att vara relevant till mina studier och mina intressen.

Redigerad av Johan Wittrock