Month: February 2015

På onsdagen den 18 februari tog seminarium plats i Slite. Den var tredje och sista delen av en serie seminarier om framtiden på Gotland. Seminaret var organiserat av Baltic Art Center, Slite Utveckling och Cementa. För de som frågar varför vi måste prata om Slite utveckling, kan jag svara att Gotlands Kommun är inte stor och allt är centraliserat i Visby, den enda staden på ön, människor försvinner från ytterområdena för att hitta jobb i Visby där det mesta av företagen ligger. Under 20 år kommer stenbrottet som har använts så länge att bli tomt. Det kommer att bli ett stort hål i mitten av Slite. Seminariet ger idéer om hur man kreativt kan återanvända den plats som var stenbrott och införliva den i stadsmiljön. Exempel ges från erfarenheten av Detroit och Kiruna, liksom ett förslag presenterad av utexaminerad landskapsarkitekt för möjligheter att återvända brottet.

Dagen började med en bussresa till Slites Cementfabrik där vi träffade Anna Norberg, projektledaren och alla deltagare i seminarier. De var politiker, konstnärer, representanter från kommunen och länsstyrelsen osv. Först hade vi kort presentation om vad cementfabriken gör och vad de ser i framtiden. Alla fick en hjälm och orange väst före guidad tur. Sen åkte vi till stenbrottet där observerade vi stora bilar som transporterade kalksten till plats där den mals i små bitar. I stenbrottet är arbetet högljutt – det kändes som ett krig har börjat och jag var i mitten av slagfält. Vi var djupt i det stora hålet och stenbrottet kändes massivt. Jag tyckte mycket om att vi besökte fabrikens kontor och den faktiska plats där industrins hårda arbete händer. Det visar att allt har två ansikten – i fabriksarbete möts white-collar job and blue-collar job. Sen besökte vi fabriken och tog hiss upp till Cementa-tornet. Det var vackert att se Slite från ovan och det var lätt att se brottets avtryck i Slite också.

Cementa är en fabrik som finns i Slite nästan 100 år. Fabriken bryter kalksten i stenbrottet som finns ca 1 km från fabriken. Kalksten transporteras till fabriken där det värms upp till 1400⁰ C och cement är gjort av det. Det har varit viktigt för de som bor i Slite och det har format Slites medvetande. Varför Slite? Det är därför att Slite har en bra hamn och bra råmaterial.

Fabriken anser sig som miljövänlig. De producerar nästan 0 avfall därför att nästan allt är använt för cementproduktion (även askan efter bränning), de har ersatt hel del kol med skräp som Gotlands Kommun producerar. Till exempel för att bränna kalksten används 9 miljoner bildäck varje år. Fabriken bränner avfall som är svårt att  återvända vilket jag tycker är positivt. Jag hade bara en fråga – hur miljövänligt är det att bränna plast? Jag är inte miljöspecialist och det sades att rök som kommer ut ur skorstenar rengörs eftersom skorstenar är så smala, men för mig låter det inte så miljövänligt att bränna plast. Framtidens vision för fabriken är att till år 2030 ha 0 CO₂ utsläpp vilket jag tycker att är bra. Ett av fabrikens förslag är att sälja CO₂ till växthuset utanför fabriken som odlar gurkor eller att skapa en damm med alger som använder CO₂ sen torka alger och använda för att bränna kalksten. Jag är väldigt glad att Cementa tänker på miljön.

Det var intressant att höra att analys av kalksten händer i brottet. När de bryter sten vet de vad innehåller sten, så de kan välja vilken plats att bryta för speciell struktur de letar efter. Jag tycker att målet att känna till mikro och makro miljö uppfylldes. Efter presentation och besöket gick vi till Slites Utvecklingsplats. Jag kan förstå de människor som inte tycker så mycket om Cementa också. På vägen till Slites Utveckling upplevde vi en konstig lukt som var omkring fabriken – var det plast som luktar så illa, eller någonting annat? Jag kan inte svara på det. Fabriken är viktig för Slite, den ger arbetsplatser för 230 människor och bidrar en hel del till Sveriges bruttonationalprodukt.

Efter lunch började seminarets andra del – presentationer av Ingo Vetter och Rainer Hauswirth som har haft projekt i postindustriell miljö. Först presenterade Mait Juhlin som jobbar för Slite Utveckling företaget och deras ide att göra Slite till en bättre plats för företag och människor som bor där. Hon berättade också att Slite Utveckling gör projekt med Arbetsförmedlingen, organiserar guidekurs, har en egen tidning och samarbetar med Slite Intresseförening.

Ingo Vetter, konstnär och universitetsprofessor från Tyskland, har jobbat med stadsutvecklings projekt i Detroit. Han har varit konsult för stadsutveckling i Kiruna och Munich också. Han presenterade en intressant ide om post industrialiseringens möjligheter i staden. I 1990’s ändrades industri och globalisering i Detroit, staden var förstörd efter finanskrisen i 2008. Detroit var en mardröm för USAs ekonomi. Inte så mycket jobb fanns där och det var någonting nytt för staden som var en av de viktigaste städerna i mitten av 1900-talet. Jobben var borta, men där fanns massor av människor med erfarenhet. Ingo Vetter med andra konstnärer förstod att de kunde göra någonting för de som bodde där. De använde ett träd som heter Gudaträd (Ailanthus altissima) för att göra saker av trädet. Alla deltagare i projektet betalades. Jag tyckte jättemycket om iden att ge jobb till människor med hjälp av konst. Sakerna som var gjorda utställdes i Detroit Museum of Contemporary Art och museum i Österrike. Ingo Vetter presenterade andra saker som hände i Detroit och deras utveckling. Träden planterades i bildäck som projekt i Detroit och Tony Hawk Foundation gjorde ett projekt där de köpte gamla hus, renoverade dem och byggde skateparker där ungdomar kan umgås. Projektet heter Ride It Sculpture Park. Förut  var de platserna inte bra för ungdomar att träffas. Det var lite farligt, men efter att Tony Hawk Foundation renoverade området är det tryggt. I hus skapas platser för bo och göra konst.

Det mest intressanta för mig var att höra Ingo prata om gudaträdet. Det trädet  härrör från Kina och användes i kinesisk medicin. Tallrikar var gjorda av trädet och fyllda med vatten. Vatten absorberade näringsämnen från träd och människor drack vattnet och blev friska. Ingo Vetters presentation var jätteintressant att höra och det pratade om praktiska saker och filosofi bakom industri och vad kan man göra när industrin är borta. Det gav hopp för framtiden i Slite också.

Sedan pratade han om Kiruna. Kiruna är en stad i norra Sverige som är känd för världens största underjordiska järnmalmsgruva. Järngruvan har deformerat jorden nära staden och man tror att en dag kommer staden att kollapsa därför har stadens ledare beslutat att flytta staden. Det som var mest överraskande för mig var att det är faktiskt värt att flytta staden. Ingo Vetter presenterade idén om transport band stad (conveyor belt city) – varje år flytta en del av staden och låt den gamla delen förstöras. Så staden går alltid fram som ett transportband. Staden som återstår är alltid en del av utvecklingen.

Rainer Hauswirth, institutschef på Goethe-Institut Sverige, presenterade forskning, residens och utställnings projektet Kirunatopia. Projeket försökte att svara på frågor som påverkar identitet hur man flyttar staden och relationerna mellan industri och människor. Han påpekade att det har varit svårt för kommunens, befolkningens och företagets intresse att komma överens. Det har varit utställning i Umeå museum.

Efter fikat kom landskapsarkitekten Stina Näslund för att prata om ett projekt i Umeå som gjordes av hennes kollegor. Förra året tog konstnärlig undersökning plats i Vasaplan, Umeå. I stadsmiljö placerades 500 trädpallar, människor uppmuntrades att använda pallar och skapa byggnader av dem. Några byggde väggar som blockerade vägen, några byggde lekplatser för barn eller platser för att sitta och njuta. Projektet tog plats under 5 dagar och handlade om att använda oanvänt utrymme. Den sista dagen kunde människor ta hem pallarna. Jag tycker att det var en jätteintressant ide för att människor som bor eller besöker staden kan delta i deras utveckling.

Den sista som pratade var Petra Gråberg från Svenska Institutet. Hon berättade att Svenska Institutet ska främja och öka intresset av Sverige i världen. Svenska Institutets del i Visby fokuserar på relationer i Östersjöns region med Baltiska stater och länder som är omkring Östersjön. Svenska Institutet ger stipendium och hjälper till att finansera projekter.

 

Tredje del av seminaret var i Slite Teater och var öppet för alla som ville delta. Jag var överraskad när vi kom till teatern – det var gammal, men gjord i bra stil och välskött. Det kändes som vi gick i dåtiden. Jag tyckte jättemycket om atmosfären där. I teaterns foajé var en utställning gjort av eleverna från Solklintskolan som gav förslag på vad man ska göra för att utveckla Slite. Barn hade gjort modeller av kartong – det var ishallen, Slite bad, karuseller, restauranger osv. Jag tycker om att barn var involverade. Det är 10 år till brottet ska stängas vid den tiden kommer dessa barn att bli vuxna och det är viktigt att höra vad de vill i framtiden.

Arkitekt Gunnar Sillén visade mycket fotografier om Slites dåtid. Det var fascinerande att se hur Slite har sett ut för många år sen. Han pratade om kultur och utveckling – utveckling kan bli gjord av kulturen och att det är viktigt att ha gemensamt intresse för företag och människor för att utveckla Slite.

Anna Norberg visade korta filmer om konst i stadsmiljön och kultur i utveckling. Den första filmen var av Jeremy Deller Sacrilege och det handlade om hoppslott (bouncy castle) gjort i form av Stonehenge. Projektet blev mycket populär i England (samarbete med Glasgow International Art Festival och Mayor av London) och reste runt i landet. Jag tyckte att det var en brilliant idé. Historia, kultur, nationella kulturarvet och nutid kom tillsammans och barn kan leka med kulturarvet det tycker jag är brilliant idé. Den andra filmen vi såg var av Katie Paterson som heter Future Library. Det är långsiktig projekt som pågår från år 2014 till 2114. Skogen i Norge ska växa i 100 år, sen kommer det att bli böcker. Författare i hela världen kommer att skriva böcker som ska komma ut efter 100 år. Ingen kan läsa böckerna förrän om 100 år. Jag tycker att idén är ovanlig. Vi är vana att göra för omedelbar konsumtion, men det projektet är för framtiden. Texter kommer att förvaras i det nya Oslo Biblioteket, men de kommer att bli otillgängliga för läsning. Den sista videon var av Michael Sailstorfer som heter Folkestone Digs. Den tyske konstnären Michael Sailstorfer har grävt ner 30 guldtackor som en konstnärlig del av festivalen Folkestone Triennial 2014. Konstnärens idé är en gömd skatt som alla människor kan prova att hitta. Några kommer att hitta guld, de mesta kommer inte att hitta någon skatt – det är den idé i livet också. Några får tur, de flesta inte.

Sen presenterade Stina Näslund sin kandidatexamen Slite Upplevelselandskap som hon gjorde tillsammans med Sara Östberg. Inspirationen togs från industri och natur. Förslag ges för att bygga fågeltorn, plats för att fiska, däck för att promenera och odla kräftor i västbrottet.

Den sista delen av seminaret var panel och diskussion om Slite utveckling med förslag från publiken. Deltagare i panelen var Jan-Erik Pott, aktiv inom Slite Intresseförening, Ethel Forsberg, chef för Region Gotlands Samhällsförvaltning, Linda Höglund, som arbetar med livsmedelshygien och skadedjursbekämpning på Inspektera, Stina Lindholm, skulptör, formgivare, och ägare av Skultpturfabriken och Per-Ola Morken, fabrikschef på Cementa Slitefabriken. Många gånger sades det att Slite behöver mer personer som bor där och det viktigaste var att Slite behöver familjer med barn. Det sades att man måste utveckla Slite inte bara för turister, men också för de som bor i Slite. Slite har potential för kreativa företag och Slite är en plats för motsatser– robust fabrik och vacker natur och vi måste använda de motsatserna. Förslag för att göra Industrimuseum gavs och att göra bibliotek om industri också. Ett annat förslag var att göra graffiti på fabrikens vägg (förslaget var inte så populärt i publiken). Jag tyckte om den idén. För två år sen målade internationella studenter i vindkraftsutbildning tillsammans med barn från Atheneskolan vindkraftsverk[1]. Det var ett projekt för att integrera i naturen och göra vackrare vindkraftsverk eftersom människor tycker att de ser fula ut. Graffiti är en naturlig process för den industrialiserade miljön. Den kommer fram när fabrikerna är stängda, men varför inte göra det när fabriken fortfarande arbetar? Jag tycker att det var för kort tid för diskussion, det kändes som människor hade mer att säga.

Det var en jätteintressant dag. Jag kände mig liten i stenbrottet och stor uppe i Cementatornet och lärde mig mycket när Ingo Vetter presenterade projekt från Detroit. Det var intressant att besöka Cementa och se det nya och det gamla brottet. Dagen var full av upplevelser. Jag ser potential för Slite och tror att mer motiverade och passionerade människor ska komma för att göra Slite en bättre plats för de som bor där och för de som besöker Slite. Seminaret var välorganiserat och med användbar information.

 

Redigerad av Anna Wennblad.

 

(Intryck)

Damm. Vid första anblicken är allt runt kalkbrottet i Slite täckt med ett finkornigt, brunt dam. Marken är grå/brun/vit under bussens hjul. Vi får stiga ur, så länge vi har våra hjälmar och skyddsglasögon. Kerstin Nyberg, Enviromental Manager på Cementa varnar oss för att gå för nära någon av brottets väggar. Det är så pass kallt att bitar av den porösa kalkstenen kan spricka och falla. Kalkstenens mineralform skapar väggar med underligt exakta geometriska former, allt man ser är kuber. Kubformade snitt, kubiska, enorma byggnader med fönster som är omöjligt små – de påminner om människans storlek, hennes skala i relation till de maskiner byggnaderna innehåller – kubiska caterpillar-fordon, de lika stora som husen. Stora brunvita vidder mellan bergväggarna.

En kort busstur genom berget och vi är inne på fabriksområdet. Ett par anställda går förbi, undviker oss, som stirrar lite som vilsekomna barn. Vinden biter hårt och isande kallt i all oskyddad hud. Det är dammigare här än i brottet – om inte för vinden hade det samlats i dyner runt byggnadernas knutar. Storleken på allt omkring oss ger en viss känsla av svindel och vi ska uppåt. Vi leds skyndsamt genom dammstormen, halvspringer genom vad jag tror är lador, kala, tomma byggnader med högt i tak och ogenomträngligt mörker. En flämtning efter andan efter varje portöppning som återigen slits bort av vinden.

 

Detta intryck av Cementa är genomgående under hela rundvandringen på fabriksområdet; det är smutsigt, kallt och blåsten håller i sig, och det är med viss lättnad vi leds tillbaka till Cementas kontor (och här i entréhallen finns en enormt vacker skulptur i betong, vilken du definitivt bör kika på om du har vägarna förbi).

 

Vi befinner oss i Slite, på Gotlands norra sida, för att diskutera den lilla bruksortens framtid. Vi har börjat dagen på den industri som dominerar stadsbilden; Cementa, ägd av Hidelberg-gruppen, och som sörjer bygden med mer än 200 jobb. Fabriken, i sin första gestalt började uppföras redan 1916 och den första kalkbränningsugnen började byggas redan 1912. Cementa har varit synonymt med Slite i över hundra års tid.

Detta kan dock komma att ändras inom de närmsta tjugo åren – Cementa är i ett avvecklingsskede av kalkbrottet i Slite och frågan för dagen var, om än inte i så många ord, hur Slite som ort ska kunna leva vidare när verket stänger för gott. Men det är inte endast förlorade jobb som oroar.

År 2010 bodde det 1483 personer i Slite och alla är medvetna om att det behövs en folkökning på orten, om Slite vill överleva.

 

Efter den ansträngande förmiddagen rör vi oss vidare till Slite Utveckling; ett företagshotell och think-tank där de sista föredragen i BACs föredragsserie future_island hålls. Ingo Vetter öppnar seminariet med en presentation av två projekt vilka rör överblivna och utarmade urbana områden i två vitt skilda delar av världen; Detroit och Kiruna.

Dessa två städer kanske vid första anblicken inte har något gemensamt; Detroit är en av de städer som drabbats hårdast av finanskrisen och Kiruna en av dem som ridit ut stormen utan att påverkas alltför mycket. I Kiruna står LKAB fortfarande starka och den genomsnittlige kirunabon tjänar 50.000 kr mer per år än genomsnittssvensken medan Detroit fortsätter att förlora fler och fler invånare.

De har mycket gemensamt, dessa två städer; de har alltid varit industriorter och de har många lärdomar, både positiva och negativa, vilka kan leda utvecklingsarbetet i Slite. Ingo Vetters arbete är ett exempel på detta.

Vetters arbete kretsar kring den kraft som finns i samhällen; de kunskaper och minnen som finns hos de som bor där – vare sig de får chansen att använda dem eller ej. Han gör ett potent exempel där han, i samarbete med The Detroit Tree Of Heaven Woodshop tar till sig både de material och kunskaper som finns utspridda över Detroit – ”ghettopalmen” Ailanthus altissima, vilken växer som skräpvirke på övergivna gårdar och de dedikerade och kunniga människor som jobbat för General Motors, Ford och Chrysler innan fabrikerna stängdes. Många av dem har fortfarande kvar sina verktyg.

Han visar vidare det dokumentationsarbete som bedrivs i Kiruna, staden som ska flyttas. Även här är det konsekvenserna av en stark och kompromisslös industri som skapar övergivna urbana landskap och tvingar kirunaborna att lämna sina hem.

Detta föredrag gav viktiga nycklar till Slites framtid. Under dagen framgick det tydligt att det som önskades på bygden var högre inflyttning, mer affärsrörelse och ökat underhåll av redan existerande verksamheter – framförallt sådana som Slite Teater, en helt frivilligdriven organisation vilka var vänliga nog att tillhandahålla lokalen för kvällens paneldiskussion – helt enkelt, den ekonomiska motorn i Slite behöver underhållas. Och i framtiden utan Cementas hjälp.

I det läget kan det vara bra att minnas Detroit, där det trots att förhållandena varit urusla i många år viljan och kraften fortfarande spirar, och Kiruna, där ekonomisk vinning har fått företräde framför naturen. Det kan vara värt att lära av dem, både för privatpersoner, men också för affärsidkare.

 

 

Mitt namn är Liene Vecvagare och jag kommer från Lettland. Det är så mitt berättelse börjar varje gång jag pratat med någon här i Sverige. Jag kom till Sverige först i 2012 som en utbytesstudent medans jag studerade på universitet. År 2013 tog jag kandidatexamen i kulturteori och markandsföring på Lettiska Akademin för Kultur, och kom sedan tillbaka till Sverige.

Jag har studerat Svenska på Kompetenscentrum Gotland i 1 år nu och det var den plats som gav mig möjlighet att leta efter en praktikplats som är passande till mig. Jag var jätteglad att ha fått ett positivt svar från Baltic Art Center.

På min lediga tid tycker jag om att vara aktivt och göra någonting bra för samhället. Jag är med som ledamot i en kulturförening på Gotland. Jag har också jobbat med projekt på min egen tid där nyanlända invandrare får chansen att visa sin kultur för samhället.

Jag brinner för integrations och jämställdhetsfrågor, är intresserad i politik och samhällsfrågor och tycker om att besöka kulturevenemanget på Gotland.

Jag tror att min praktik på BAC kommer att vara relevant till mina studier och mina intressen.

Redigerad av Johan Wittrock