Month: May 2015

Detta var ett evenemang jag har väntat flera månader på, enda sedan jag fick reda på att Liza Babenko kommer till Gotland. Hon är del av Gotland Film Labs residens projekt. Jag hade höga förväntningar på detta evenemang. Jag såg också fram emot filmen av Sergei Loznitsa som var medverkande i förra årets Cannes film festival.

Vi samlades vid Folkes Bio, och folket började strömma in. Jag var glatt överaskad med antalet mäniskor som dök upp. När vi väl satte oss i salen kändes den full, och jag räknade ungefär 40 mäniskor totalt i publiken.

Evenemanget började med en presentation av Liza, som en introduction till händelserna i Ukraina. Det fanns olika människor i publiken – de som var välinformerade om Ukrainas inbördeskrig och tittade på presentation som en extra informations källa och där var de människor som kom till presentationen bara för att veta mer om Maidan, som hade ingen bakgrund. Lizas presentation riktade sig mest till de föregående i publiken.

Hon visade up en film hon hade gjort som ett studie projekt. Filmen var delad i tre delar. Den första visade upp folkmassan vid Maidan, en överblick av torget. Den andra delen var från en extrem höger poltikers tal, där hon bland annat citerade Hitler. Denna del var väldigt kontroversiell bland den svenska publiken, speciellt med tanke på situationen i Sverige med Sverige demokraterna. Jag kände av detta vid diskussionen senare på kvällen, då många svenska deltagare hade fått bilden av Maidan som ett  extrem höger nationalistisk evenemang. En person sade att Hitler talet tillsammans med sångerna om nationellt blod fick det att vändas i magen på honom. Den tredje delen visade Maidan deltagare sjunga national folk sånger på torget.

Efter Lizas presentation började diskussioner mellan publiken. Några var besvikna av innehållet av Lizas film och berättelse, några som  tittade såg det som  ett konstnärlig uppträdande. Diskussioner runt ämnet blev snabbt väldigt laddad och hetsig. Jag tror folk glömde bort att detta var ett upptränande, ett artistikt sätt att uttrycka sig. Det borde inte tas som en objektiv documentation av de saker som hände i Ukraina.

Liza nämnde i sitt uppträdande att den stigande nationalism är en reaktion mot allt som har hänt i samhället de senaste 100 åren. Hon berättade också att nyheterna i västerländska medier ofta porträterande Maidan som en revolution, men det var faktisk en protest som eskalera mot EU avtalets avslag och almänn korruption.

Mellan två delar av kvällen vi hade en 30 minuter lång paus, då den storsta delen av publiken gick, vilket var tråkigt, för att Sergei Loznitsas film skulle nog ha svarat på mångas frågor. Filmen var en dokumentär om Maidan. Den var väldigt objektivt utförd, och bestod av stilla klipp av demonstranterna vid Maidan. Det kändes som jag var där. Kameran var mina ögon, och jag gick runt som en del av Maidan. Det var en väldigt kraftfull känsla. Det var som att man var nere vid Maidan själv och tittade ut över publik havet, som en tyst observatör.

Många människor hade med sig en flagga på ett eller annat sätt – som smink på kinden, i fickan eller på ett band. Det fanns många slagord som skreks ut av demostranterna under filmens gång, som: “Ukraine is Maidan!” och “Glory to Ukraine! Glory to Heroes!”. De stog tillsammans och sjöng traditionella sånger, det fanns mycket stora brasor på gatorna och folk stog omkring dem på natten eller på dagen. En person från folkmassan började att sjunga Ukrainas nationalsång och andra gick snart med i sången. Det var som att sången förenade publiken.

Det fanns barrikader överrallt på gatorna gjorde av bildäck, plankor och pallar. En av de starkaste klipp var när jag såg en stor stapel av saker och ett täcke som låg på den. Sen såg jag att under täcket att där låg en människa. Det var väldigt konstigt men stark. I bakgrunden kunde man höra ljudet av Maidan. Överrallt var det uppbrända bitar av ved och rök från elden steg i bakgrunden. Det såg ut som ett slagfält.

Det var intressant att se att Sergei Loznitsa hade dokumenterat det allmänna köket som fanns i ett hus nära Maidan torget. Där samlades massor av människor för att laga mat och koka kaffe och te för de som deltog i protesten. Man kunde se ett förråd av flaskor och burkar med saltade gurkor, marinerade rödbetor, honung eller någonting annat som folk hade donerat till Maidan. Det var konstant tal vid stadiumet. Det var kändissar som pratade, människor från publiken som fick inspiration att visa sina dikter eller barn som sjöng. Det var alltid någonting som hände.

Efter några månader av demonstrationen ändrades allt. Den nittonde Januari 2014 introducerades en ny lag som gav polisen mer frihet att vara agresiva mot de som protesterar. Det var den mest kraftfulla delen av filmen. Kaos uppstod på gatorna, det var inte samma fredliga protest som den var förut. Det var ett krig mellan polis och medborgarna. Människor tog stenar från gatorna och kastade de på polisen. Polisen använde sina vatten kanoner, skottsäkra sköldar och  sina batonger mot protestanterna. De som protesterade försökte att dra av sköldor från polisen. Alltid exploderade någonting i bakgrunden. Det var inte tryggt på Maidans gator.

Fler än 100 personer dödads i den protest, mer än 100 försvann och många mer skadades. Det var resultatet av protesteten. Filmen slutade med en kraftfull sång `Plyve kacha po Tysyni` som användes på Ukrainska begravningar. Sången handlar om att sörja de döda. Det är en sorglig sång, men samtidigt så vacker. Det var perfekt slut för filmen.

Evenemanget var väldigt intressant och emotionellt. Det gjorde ett intryck långt efter det var över. Men jag tror det var lite kontroversiellt för några av de som deltog. Men jag tror att det är viktigt att vi utmanar de traditionella idéerna och att folk blir exponerade för olika perspektiv om händelsen. De personer som har upplevt Maidan direkt är underbara primära källor för vad som hände där. Deras berettälser kan vara emotionellt laddade, men det är mycket viktigt att lyssnar på de. Om man jämför med nyheterna om händelsen vi kan alltid se att de är gjorda till förmån av media. Bara om vi använder båda dessa källor tillsammans, kan vi faktiskt veta vad som hände på Maidan vid dessa viktiga dagar.

Redigerad av Johan Wittrock

Maten för oss närmare

Den 8. maj samlades vi på Baltic Art Center för att koka en morotssoppa och ha en middag före ett evenemang. Vid middagen samlades de som deltog i evenemanget, vi som har praktik eller jobb på BAC och några personer från Almedalsbiblioteket. Det var jätteroligt och för mig som tror stark på idéen att mat kan förena många olika sorters människor var det perfekt! Jag tänker att det vore roligt om BAC har en soppakväll i framtiden också. Det kan vara som ett evenemang där alla diskuterar konst, läser poesi eller någonting annat.

Efter middagen träffades vi vid Biblioteket, vilket var stängt. Evenemanget var öppet för allmänheten, men bara de som visste om det kunde komma in. Det kändes speciellt, men lite konstigt att vara på en öppen plats med ett nästan privat evenemang.

Evenemangets titel “Platser och Minnen” beskriver själva evenemanget väl. Fotografier med historisk bakgrund visades upp och hade en medföljande presentation. Gamla fotografier från mitten av seklet och tidigare visades upp bredvid nutids fotografier av gamla objekt.

Tre konstnärers minnen möts

Gunnar Sillén var den första person som visade sina bilder. Han är arkitekt och älskar att samla på gamla fotografier. Han hade massor av bilder från det forna Slite. Vi kunde se utveckling av Cementfabriken, naturen runt Slite och den vindkvarn som fortfarande står kvar sen gamla tider. När jag ser bilderna från det förflutna tänker att det är så underbart att föreställa sig folk som bodde på den tiden och hur det var för de. Samtidigt kan jag sätta min fot i deras fotspår och gå samma gator som de gick. För mig det är som en direkt koppling mellan dåtid och nutid. Min favorit bildserie var bilderna som var tagna på en båt som transporterade kalk i Slties hamn. Dom fångade på bild hur arbetarna på den tiden lastade denna enorma båt med kalk som skulle bli cement. En intressant inblick i livet för arbetare på den tiden, något som inte ofta fångas. Det finns ofta i historia mycket skrivet om kungar och andra styrande, men väldigt lite om den vanliga människan.

Efter Gunnar var det Ivana Egics tur, som kommer från Kroatien och just nu läser svenska på SFI. Denna kväll talade hon bara kroatiska. Att lyssna på Ivana var den mest intressanta delen av kvällen, för jag kunde inte förstå vad hon sa. Det kanske låter ironiskt, men jag menar det inte så. Det är så intressant att titta på bilder utan kontext, och  utan  förklaringar började min hjärna direkt skapa narrativ och tankar bakom bilderna. Bilderna talade för sig själva, som är en form av kommunikation. Ibland kunde jag förstå några kroatiska ord tack var min kunskap i ryska, som gav mig lite bakgrund om vad hon talade om. Men jag kan bara föreställa mig hur blind resten av publiken måste ha känt sig. Även om vi fick ett informationsblad på engelska, var det för mörkt för att läsa det.

Ivana talade om hennes hemstad, Rijeka, vilket på kroatiska betyder “floden”. Hon visade upp kända kultur objekt som nationalteatern, tsarens slott och väldigt vackra fotografier med havsutsikt. Ivana visade också kända hotell nära Adriatiska havet, och utsikten från hennes förra lägenhet var vacker nog att dö för.

Den tredje personen som visade bilder var Åsa Ardin Kedja, svensk konstnär som har öppnat ett museum här på Gotland. Hon har öppnat sitt gamla familjehem till alla, och visar upp de saker som de som har bott där hade. Man kan se verktyg som de använde, och kläderna de hade på sig. Det är ett väldigt personligt möte med det förflutna. Man kan klä sig i gamla kläder och vara i en miljö med historia. Hennes museum är ett underbart sätt att uppleva forna tider.

Den förlorade förståelsen

Kvällen var mycket trevlig , men jag kände mig lite obekväm och utlämnad. Jag kunde inte förstå svenska lika bra som de andra. Många gånger frågade jag till mig själv vad som sades. Därför  var jag mer fokuserad på bilderna. Det hela visar för mig hur innanför väggarna i skolan är jag trygg och svenska är justerad till min nivå, men  utanför i den riktiga världen med alla dess komplexitet så kan jag inte riktigt förstå Svenska fullt. Jag skrattar åt skämt jag inte förstog bara för att passa in med folk . Jag lämnar alltid ett evenemang med fler frågor än svar.

På sätt och vis kunde de andra känna hur det var att vara i mina skor genom att lyssna på kroatiska delen , där de inte kunde förstå ett ord. Min handledare sa att “Det var intressant , men jag kunde inte förstå någonting ” och jag svarade att “Det är så vi invandrare känner oss hela tiden”.

 

Redigerad av Johan Wittrock

 

 

med ett 30-tal besökare blev BACs informella seminarum intimt och varmt. Inbokade i föreläsningssalen nere på Almedalsbiblioteket hälsades vi varmt av Gunnar Sillén, vars fantastiska föreläsning under slitedagen gav inspiration till dagens event. Han öppnade genom att återigen föra oss tillbaka till slite, som det var då, i slutet av 1800-talet och början av den industriella revolutionen för att ta med oss på en resa in på mitten av 1900-talet.

Gunnar, som flyttade till slite i mitten av 90-talet, är djupt fäst vid platsen. han börjar sin föreläsning med en av sina egna bilder; en mjuk och böljande linjeteckning i tusch av cementa-fabriken. Den första teckningen han gjorde i slite.

Gunnars fotografiska arkeologi har gått på djupet, genom allt från oficiella dokument till amatörfotografier till vykort och reklamaffischer som visar livet och arbetet i slite. Den akademiska glädjen i att hitta två olika fotografier, från olika källor, vilka tillsammans bildar en komplett vy av Slite torg tillsammans med närvarande bilder av stuvare i slite hamn, som tog en paus från sitt ryggbrytande arbete för att låta sig fångas av kameran. 50-kilos säckarna ligger i geometriska travar under deras fötter och dammet måste ha legat tungt i luften.

Gunnar skildrar människorna som bott och levt i slite med en igenkännande och empatisk blick som drar paralleler mellan de svenska samhällets klassklyftor och industrirevolutionens London. han fångar både dåtidens känsla av framåtanda och optimism kanske lika väl som dagens känsla av stagnation – den som drabbat alla svenska industriorter.

 

Den följande talaren, Ivana Egic, väljer att hålla sitt föredrag på croatiska och tillhandahåller därför ett blad med sin föreläsning översatt till engelska, så att besökarna kan följa med i hennes berättelse. Den behövs nästan inte. Medan hennes röst sköljer över oss kan vi med lätthet följa med i hennes bildsamling, i hennes historia, vilken är samlad på samma sätt som gunnar har samlat sin. paralellerna slutar inte där.

Ivana beskriver sin hemstad Rijeka (”flod”) med en blandning av nostalgi och bitterljuv nutidsvy vilken framförs ännu tydligare i bildern. De går från rosiga turistbilder, till vykort, till sepiafärgade fotografier från 1900-taltes början för att till slut återvända till nutidens förändringar och förfall. Hon berättar om strandhotellen, vilka i sina glansdagar underhöll turister från världens alla hörn och kontrasterar dom med dagens utseende; begravda i grönska och härjade av vågorna.

Rijeka präglades av sin industri, sitt pappersbruk och sin torpedfabrik och idag av turism och sjöfartsindustri, vilken inte heller lämnar landskapet oförändrat. det är mycket som är skadat och dolt i Rijeka.

Samtidigt visar hon upp sin hemstad från dess bästa sida; de gamla statsdelarna, arkitekturen, teatern och solnedgångar som turner såg dem.

(För en smak av Rijeka, vilken Ivana bjöd på:  Neno Belan and Fiumens )

Minnena plockas upp av Åsa Ardin Kedja, som med samma näst intill vemodiga tonfall beskriver sitt behov av en plats – och av den platsens minnen. Hon börjar med att visa en kort introduktionsfilm till sitt Minnenas Museum i Österby. Åsas familj har bott i trakten kring slite i många generationer och hon pratar ömt om vad hon vill ge tillbaka till bygden; hon ville skapa en plats för att kunna ge en koppling till dåtiden. minnenas museum är till för att du ska kunna ”ta i de verktyg som deras händer brukat”, för att kunna stå på samma gård som så många före dig och kunna se en del av det liv som levdes där.

Hon fortsätter med att visa bilder av verksamheten som är under uppbyggnad. hon bjuder oss på ett rikt lapptäcke av föremål, fotografier och familjeanekdoter.

(Åsa Ardin Kedja / Minnenas hotell finns här)

Ljuset tänds och vi blinkar yrvaket i föreläsningssalen. Dessa tre historiska urval har kompletterat varandra och vävts ihop till en rostfärgad dagdröm, en berättelse om bruksorternas öden, tillsammans med alla de människor som i alla år burit industrierna på sina axlar. det finns ett inslag av något jag inte vill kalla nostalgi hos de tre talarna, snarare är det en spröd känsla av förlust över det som inte kan komma igen.