Fallstudie Gotland: Minnen och platser

 

 

med ett 30-tal besökare blev BACs informella seminarum intimt och varmt. Inbokade i föreläsningssalen nere på Almedalsbiblioteket hälsades vi varmt av Gunnar Sillén, vars fantastiska föreläsning under slitedagen gav inspiration till dagens event. Han öppnade genom att återigen föra oss tillbaka till slite, som det var då, i slutet av 1800-talet och början av den industriella revolutionen för att ta med oss på en resa in på mitten av 1900-talet.

Gunnar, som flyttade till slite i mitten av 90-talet, är djupt fäst vid platsen. han börjar sin föreläsning med en av sina egna bilder; en mjuk och böljande linjeteckning i tusch av cementa-fabriken. Den första teckningen han gjorde i slite.

Gunnars fotografiska arkeologi har gått på djupet, genom allt från oficiella dokument till amatörfotografier till vykort och reklamaffischer som visar livet och arbetet i slite. Den akademiska glädjen i att hitta två olika fotografier, från olika källor, vilka tillsammans bildar en komplett vy av Slite torg tillsammans med närvarande bilder av stuvare i slite hamn, som tog en paus från sitt ryggbrytande arbete för att låta sig fångas av kameran. 50-kilos säckarna ligger i geometriska travar under deras fötter och dammet måste ha legat tungt i luften.

Gunnar skildrar människorna som bott och levt i slite med en igenkännande och empatisk blick som drar paralleler mellan de svenska samhällets klassklyftor och industrirevolutionens London. han fångar både dåtidens känsla av framåtanda och optimism kanske lika väl som dagens känsla av stagnation – den som drabbat alla svenska industriorter.

 

Den följande talaren, Ivana Egic, väljer att hålla sitt föredrag på croatiska och tillhandahåller därför ett blad med sin föreläsning översatt till engelska, så att besökarna kan följa med i hennes berättelse. Den behövs nästan inte. Medan hennes röst sköljer över oss kan vi med lätthet följa med i hennes bildsamling, i hennes historia, vilken är samlad på samma sätt som gunnar har samlat sin. paralellerna slutar inte där.

Ivana beskriver sin hemstad Rijeka (”flod”) med en blandning av nostalgi och bitterljuv nutidsvy vilken framförs ännu tydligare i bildern. De går från rosiga turistbilder, till vykort, till sepiafärgade fotografier från 1900-taltes början för att till slut återvända till nutidens förändringar och förfall. Hon berättar om strandhotellen, vilka i sina glansdagar underhöll turister från världens alla hörn och kontrasterar dom med dagens utseende; begravda i grönska och härjade av vågorna.

Rijeka präglades av sin industri, sitt pappersbruk och sin torpedfabrik och idag av turism och sjöfartsindustri, vilken inte heller lämnar landskapet oförändrat. det är mycket som är skadat och dolt i Rijeka.

Samtidigt visar hon upp sin hemstad från dess bästa sida; de gamla statsdelarna, arkitekturen, teatern och solnedgångar som turner såg dem.

(För en smak av Rijeka, vilken Ivana bjöd på:  Neno Belan and Fiumens )

Minnena plockas upp av Åsa Ardin Kedja, som med samma näst intill vemodiga tonfall beskriver sitt behov av en plats – och av den platsens minnen. Hon börjar med att visa en kort introduktionsfilm till sitt Minnenas Museum i Österby. Åsas familj har bott i trakten kring slite i många generationer och hon pratar ömt om vad hon vill ge tillbaka till bygden; hon ville skapa en plats för att kunna ge en koppling till dåtiden. minnenas museum är till för att du ska kunna ”ta i de verktyg som deras händer brukat”, för att kunna stå på samma gård som så många före dig och kunna se en del av det liv som levdes där.

Hon fortsätter med att visa bilder av verksamheten som är under uppbyggnad. hon bjuder oss på ett rikt lapptäcke av föremål, fotografier och familjeanekdoter.

(Åsa Ardin Kedja / Minnenas hotell finns här)

Ljuset tänds och vi blinkar yrvaket i föreläsningssalen. Dessa tre historiska urval har kompletterat varandra och vävts ihop till en rostfärgad dagdröm, en berättelse om bruksorternas öden, tillsammans med alla de människor som i alla år burit industrierna på sina axlar. det finns ett inslag av något jag inte vill kalla nostalgi hos de tre talarna, snarare är det en spröd känsla av förlust över det som inte kan komma igen.

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *