Platser och minnen

Maten för oss närmare

Den 8. maj samlades vi på Baltic Art Center för att koka en morotssoppa och ha en middag före ett evenemang. Vid middagen samlades de som deltog i evenemanget, vi som har praktik eller jobb på BAC och några personer från Almedalsbiblioteket. Det var jätteroligt och för mig som tror stark på idéen att mat kan förena många olika sorters människor var det perfekt! Jag tänker att det vore roligt om BAC har en soppakväll i framtiden också. Det kan vara som ett evenemang där alla diskuterar konst, läser poesi eller någonting annat.

Efter middagen träffades vi vid Biblioteket, vilket var stängt. Evenemanget var öppet för allmänheten, men bara de som visste om det kunde komma in. Det kändes speciellt, men lite konstigt att vara på en öppen plats med ett nästan privat evenemang.

Evenemangets titel “Platser och Minnen” beskriver själva evenemanget väl. Fotografier med historisk bakgrund visades upp och hade en medföljande presentation. Gamla fotografier från mitten av seklet och tidigare visades upp bredvid nutids fotografier av gamla objekt.

Tre konstnärers minnen möts

Gunnar Sillén var den första person som visade sina bilder. Han är arkitekt och älskar att samla på gamla fotografier. Han hade massor av bilder från det forna Slite. Vi kunde se utveckling av Cementfabriken, naturen runt Slite och den vindkvarn som fortfarande står kvar sen gamla tider. När jag ser bilderna från det förflutna tänker att det är så underbart att föreställa sig folk som bodde på den tiden och hur det var för de. Samtidigt kan jag sätta min fot i deras fotspår och gå samma gator som de gick. För mig det är som en direkt koppling mellan dåtid och nutid. Min favorit bildserie var bilderna som var tagna på en båt som transporterade kalk i Slties hamn. Dom fångade på bild hur arbetarna på den tiden lastade denna enorma båt med kalk som skulle bli cement. En intressant inblick i livet för arbetare på den tiden, något som inte ofta fångas. Det finns ofta i historia mycket skrivet om kungar och andra styrande, men väldigt lite om den vanliga människan.

Efter Gunnar var det Ivana Egics tur, som kommer från Kroatien och just nu läser svenska på SFI. Denna kväll talade hon bara kroatiska. Att lyssna på Ivana var den mest intressanta delen av kvällen, för jag kunde inte förstå vad hon sa. Det kanske låter ironiskt, men jag menar det inte så. Det är så intressant att titta på bilder utan kontext, och  utan  förklaringar började min hjärna direkt skapa narrativ och tankar bakom bilderna. Bilderna talade för sig själva, som är en form av kommunikation. Ibland kunde jag förstå några kroatiska ord tack var min kunskap i ryska, som gav mig lite bakgrund om vad hon talade om. Men jag kan bara föreställa mig hur blind resten av publiken måste ha känt sig. Även om vi fick ett informationsblad på engelska, var det för mörkt för att läsa det.

Ivana talade om hennes hemstad, Rijeka, vilket på kroatiska betyder “floden”. Hon visade upp kända kultur objekt som nationalteatern, tsarens slott och väldigt vackra fotografier med havsutsikt. Ivana visade också kända hotell nära Adriatiska havet, och utsikten från hennes förra lägenhet var vacker nog att dö för.

Den tredje personen som visade bilder var Åsa Ardin Kedja, svensk konstnär som har öppnat ett museum här på Gotland. Hon har öppnat sitt gamla familjehem till alla, och visar upp de saker som de som har bott där hade. Man kan se verktyg som de använde, och kläderna de hade på sig. Det är ett väldigt personligt möte med det förflutna. Man kan klä sig i gamla kläder och vara i en miljö med historia. Hennes museum är ett underbart sätt att uppleva forna tider.

Den förlorade förståelsen

Kvällen var mycket trevlig , men jag kände mig lite obekväm och utlämnad. Jag kunde inte förstå svenska lika bra som de andra. Många gånger frågade jag till mig själv vad som sades. Därför  var jag mer fokuserad på bilderna. Det hela visar för mig hur innanför väggarna i skolan är jag trygg och svenska är justerad till min nivå, men  utanför i den riktiga världen med alla dess komplexitet så kan jag inte riktigt förstå Svenska fullt. Jag skrattar åt skämt jag inte förstog bara för att passa in med folk . Jag lämnar alltid ett evenemang med fler frågor än svar.

På sätt och vis kunde de andra känna hur det var att vara i mina skor genom att lyssna på kroatiska delen , där de inte kunde förstå ett ord. Min handledare sa att “Det var intressant , men jag kunde inte förstå någonting ” och jag svarade att “Det är så vi invandrare känner oss hela tiden”.

 

Redigerad av Johan Wittrock

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *