Vad tänker jag om demokratin?

Demokrati är ett politiskt system som betraktar alla människor lika, som ger en ärlig chans för alla att rösta, uttrycka åsikter, röra sig fritt. Demokrati letar efter kompromisser, så alla kan bli glada. Jag tror att demokratin inte är en dags system, det tar lång tid att bilda ett demokratiskt samhälle. I ett demokratiskt samhälle är det aldrig en persons åsikt, vi måste lyssna på varandra och vara toleranta mot olika åsikter även om vi inte samtycker. Med debatt kan vi göra kompromisser.

Alla människor är lika. Det spelar ingen roll om personer är kvinna, man utan kön, eller trans, tror på Gud eller är ateist, är kristen eller jude, muslim, eller vilken ålder de har – vi har alla samma rätt för att få jobb, utbildning, hjälp i samhället osv.

Demokratin i Lettland. Det är viktigt för mig att prata om demokratin i Lettland för att jag kommer från det landet. Den mesta tiden i mitt liv har jag bott i Lettland och min första åsikt om demokratin kom från det lettiska samhället, lettiska skolor och lettisk familj. Jag tycker att Lettland inte är ett demokratisk land även om vi säger att Lettland tillhör de länder som är demokratiska. Jag tycker att det har varit för kort tid för Lettland att vara demokratiskt. Som jag sa förut – det tar tid. Demokratin är inte bara styrelsesystem – det är också en idé som folk har och som folk vill ha, som folk tror på.

Folk med ingen medborgarskap. Det bedrövar mig att 12.5% av befolkningen saknar medborgarskap, och det får mig att ifrågasätta om vi i Lettland förstår demokratins innebörd. När Lettland fick frihet igen blev, alla lagar som var giltiga under den första självständighet giltiga igen. Efter lettiska lagar blev det att alla människor som är direkta barn och barn barn från de personer som hade lettiskt medborgarskap före ockupation, fick medborgarskap, men de människor som inte kunde bevisa att de är direkta släktingar till lettiska medborgare kunde inte få lettiskt medborgarskap. Nuförtiden har vi ca 260 000 personer utan medborgarskap i Lettland. De kan inte rösta, kan inte få socialhjälp och kan inte delta i samhället och känner sig bittra och oönskade i Lettland och deras ursprungsland också. Lettisk integrationspolitik har varit dålig – de flesta politiker är rädda att om Lettland ska ge medborgarskap till de som saknar det, vill de rösta så att Lettland kommer närmare Ryssland. Det är inte rätt att vi har så många personer utan medborgarskap. Lettland måste jobba hårdare för integration, inte för assimilation, men integration.

För att bli medborgare måste man kunna prata lettiska. En stor del av den etniskt ryska populationen pratar bara ryska, och ryska pratas väldigt mycket, speciellt i huvudstaden Riga. För 3 år sen hade vi en folkomröstning för att ändra grundlagar och lägga till ryska som andra nationalspråk (folk röstade emot). Jag är glad att det inte blev ett andra nationalspråk. Tänk om ett minoritets språk blir Sveriges andra språk i Sverige, och folk var tvungna att lära sig detta språk. Hur skulle folk reagera?  Det är svårt att lära sig ett nytt språk. Jag förstår den ryska befolkningens problem med lettiska, under Sovjettiden kunde man alltid använda ryska men när Lettland blev självständigt igen så måste man lära sig ett nytt språk. Fastän när jag lär mig svenska och ska tala svenska vill jag helst använda engelska, jag tänker ibland att svenskar blir ledsna när de höra mig prata engelska istället för svenska. Det jag säger kanske låter kontroversiellt, och jag själv har svårt att vara opartisk i denna fråga. Om ryska skulle ha blivt andra nationalspråk i Lettland skulle lettiska bara pratas privat hemma av letter. Det är en väldigt stor fråga i Lettland.

Sjunkande valdeltagande. Människor i Lettland litar inte på politiker och regering. Politiker bestämmer viktiga saker och vill inte att vi har folkomröstning om viktiga saker, till exempel, Lettland har euro som valuta från 2014 och när människor var emot det sade politikerna – ni lettiska människor förstår ingenting om ekonomin, därför är det vi politiker som bestämmer. Varje gång det är val är det mindre och mindre medborgarna som röstar:

Röstningsaktivitet i Lettland

2014 –  58.74%

2011 –  60.55% (extra val)

2010 –  62.63%

2006 –  61.88%

2002 –  71.51%

1998 –  71.89%

Bara traditionell familj kan registrera relationer. Människor i Lettland tror inte att de kan påverka landet med deras röst. Jag tycker att det är sorgligt. Vi har hög korruptionsnivå i Lettland och nuförtiden ser det ut som ingenting ska förändras. Varje år har politiker förslag med odemokratiska och inhumana lagar, till exempel, 2006 ändrades lettisk grundlag så att äktenskap bara kan vara mellan en man och en kvinna. Nu är det så att lettiska människor har börjat att samla underskrifter på nätet för att regeringen ska prata om sambolag i Lettland för att alla ska ha säkerhet i sina relationer, men politiker har sagt att sambolag är emot lettiska grundlagar. De vill inte att homosexuella och de som är ogifta ska ha säkerhet. Jag tycker det är fel, alla ska ha chansen att gifta sig om de vill och vara trygga även om de är sambo. Detta är bara några av problemen i Lettland idag.

Med ett hopp för framtiden. Jag pratade så mycket om Lettland för att det har varit min största del av det jag upplevt. Nu bor jag i Sverige, och ser att det är möjligt att leva annorlunda. För att SD är i regeringen kommer  många personer att säga att det blir sämre och sämre demokrati i Sverige. Men för en som kommer från Lettland, är det en otrolig förbättring. Jag önskar att Lettland kommer lära sig från Sverige.

Redigerad av Anna Wennblad.

 

Interview / Petter Ringbom

A Conversation With Petter Ringbom

(recorded on 2nd of april, 2015)

 

We took the opportunity to speak with Petter Ringbom, an accomplished documentary filmer with such titles as Spear and Shield and The Russian Winter on his CV, while he was staying at BAC. He´s participated in the residency at the Bergman Center, where he spent time researching and writing for his new film. When asked about the upcoming film he smiles;

 

Petter: It´s a fiction film inspired by a real event; a real premiss. It will be the first completely fictional feature film for me, I´ve done short films, but nothing like this. It´s inspired by a real issue, the Oinarö conflict here on Gotland. The title dosn´t really relate to Oinarö – it´s coincidentally a small town in Germany – so you can´t google it yet. The film is really in the early development stages. I´m in the process of writing the script.

I was here with Gotland Filmlabb to do research because it´s inspired by this ”premiss”, something that really happened here. I´ve met with people involved in this situation. It´s quite a heated issue – there are very strong opinions on both sides. Basiclly industry and jobs versus the enviroment and I think this kind of conflic is very universal, it´s a universal story that you actualluy find happening all over the world. Especially outside big cities, in the countryside – in New York it´s about fracking. Fracking is when you drill for natural gas and this process damages the enviroment but a lot of people want this because it will make them a lot of money. Enviromentalist groups and a lot of other people, myself included, are against it. It´s quite a devestating process. The issue of Oinarö is similar but personally, I´m not taking sides. I´m from here, i grew up here, so I can understand both trying to save the jobs that exist in that industry and the will to protect the forest.

 

So growing up here you have seen what happened when the big industries on Gotland shut down?

 

P: Yeah, exactly. It´s been happening over the last 20-30 years, when Ericsson shut down, when the army dissapered and the sugarbeet factory closed. Gotland, just like the rest of the [western] world is moving from an industrial society to a information society. Some people are able to adapt to that and some are not, they cling to the industries and jobs that no longer work in this new enviroment. You can´t keep digging for limestone on an island of this size for a very long time because eventually you´re going to run out of space and then your going to have issues. But we´re also talking about hundreds of potential jobs, and that´s also importnat, especially on northen Gotland where there is´nt a whole lot of jobs available. It´s a complicated issue. That´s what the film is inspired by, but the story is fictional; we´re not actually calling it Oinarö, there are no real names in the film.

 

Not ”based on a true story” then?

 

P: No, just inspired by something that did happen, something that I think is very universal and very interesting. But I want to heighten the drama of it for the film.

 

Then it must have been helpful to stay at the Bergman Residency – what did you think of it?

 

P: It´s a dramatic place! It was good for me to be able to stay so close to that terretory, so i could meet with the limestone people; I went and visited the quarries and the factories, and i went and talked to enviromentalist activists and they showed me around the forest, and I met the landowners who also could be affected. It was great to just be so close to the whole thing. But I´ve been pretty independent through the process, I had a very specific plan of what i wanted to do with my time here and it wasnt neccesarily about writing but about research and talking to people.

 

Did you find it inspiring?

 

P: Inspiring is not a word I would use for it [the Bergman center]; in some ways it is, there is a darkness to it – it might have something to do with the time of the year that I spent there. The weather´s been terrible, when you sit in that house and the wind is blowing and they waves are coming in and its raining, it´s kind of dark. And that can be inspiring in some ways, but it´s not necessarily pretty or inspiring in the traditional way.

 

You also do a lot of commersial work, besides your documentaries, which have a focus on social issues –how do you combine those sides of your creative carrear?

 

P: There is no strategy, necessarily – my background is the visual side of filmmaking, since I studied graphic arts at Cooper Union School of Art – the visual aspect is where Im most comfortable, and even my documentary work is very visually oriented. Especially the last one, Shield And Spear, is a very political film, but it is very much focused on the visuals, even if it´s about a broader art scene than just visual arts. People in the fashion industry hire me because of that, because of that quality, that i can do both political and pretty art. For me, the fashion bit is easy; it´s a visual palet cleanser and i don´t work so much with the concept as with the visuals. I´m presenting the fashion in the most interesting way. Every once in awhile it´s nice to do something that is just pretty. Earlier I also had a graphic design firm in New york, so that was my profession for some time before i left it four years ago – I left my firm, it still exists but I´m no longer involved with it, so I can make films full time.

 

When you have finished your script and started actually filming – are you going to return to film on Gotland?

 

P: I am, yes.

 

Are you going to hire local talent or do you bring people here?

 

P: It will be a mix – the film is going to be in English, I´m writing in English and it will be a Swedish-American co-production – there is funding coming from both the US and sweden, and the actors and the crew will be a mix. The crew will probably be mostly Swedish but I think the actors will be English-speaking, but not exclusively American. I dont know if I´ll use Gotlandic actors. Maybe. But we´re pretty far from staring the filming; I still have more work to do on the script and we still haven´t figured out all of the funding, we already have some funding in place, but we still have a bit left to go. We´re not going to film anything until 2016, at the earliest.

 

It´s always interesting for a small comunity when someone brings in a large scale production. As we were talking about the loss of jobs that came with the industries shutting down- if you bring a large-scale film production here that would mean a lot of job opportunities for people on the island.

 

P: Maybe, to be honest I dont know how large it will be. But it will certantly employ local film workers. I think Film på Gotland is especially engaged in trying to build an industry and trying to bring more productions here. They´re good at it! But up to this point its mostly commercials and tv-series, a lot of crim-drama; Gotlands-däckare. But there´s not a whole lot of feature film being shot on Gotland.

 

How is it to stay on Gotland after so much time in New York?

 

P: This is my second home, after New York. I´ve lived there for over 20 years, longer than i ever lived on Gotland. I´ve lived on Gotland for 15 years. But I spent my formative years here, from 5 to 20 years old, when a lot of the things that shape you happens. Childhood i essentially spent here. And this is where I´m from, and it always will be where I´m from. No matter how long i live in New York i will always be defined as Swedish, and from the island of Gotland. I carry that identity with me. But it´s fun for me to return here – I shot my last films in Russia for two and an half months straight, then in South Africa where I shot for two years, I went back and forth. This is nice because I can actually do a project in a place that i can call home. I guess in some ways, I´m an outsider, since i dont live here any more but I don´t feel as much of an outsider as I did in South Africa or Russia. I think whats nice is that i can have both and insider and outsider perspective.

 

Do you feel like you return to the specific social place that you occupied when you lived here? Or are you now an outsider amongst the people who have grown up here?

 

P: I think its both, actually. I have a lot of good friends here, people I´ve grown up with, some that have returned, others that never left. But I think that in some ways I was always an outsider, because I wasn´t born here, I was born in Stockholm. We moved here when i was five; I dont speak the accent, but i like being able to be both.

 

You can watch trailers and read about his upcoming work at his website; here

Seminar: Visioner för ett upplevelselandskap i Slite till 2030

20150218_114005
Närmast är det gamla brottet som är en del av fabriken nu och längre bort är det nya brottet som används för kalkbrytning idag. Bilden togs från Cementa tornet. Bild av Liene Vecvagare.

På onsdagen den 18 februari tog seminarium plats i Slite. Den var tredje och sista delen av en serie seminarier om framtiden på Gotland. Seminaret var organiserat av Baltic Art Center, Slite Utveckling och Cementa. För de som frågar varför vi måste prata om Slite utveckling, kan jag svara att Gotlands Kommun är inte stor och allt är centraliserat i Visby, den enda staden på ön, människor försvinner från ytterområdena för att hitta jobb i Visby där det mesta av företagen ligger. Under 20 år kommer stenbrottet som har använts så länge att bli tomt. Det kommer att bli ett stort hål i mitten av Slite. Seminariet ger idéer om hur man kreativt kan återanvända den plats som var stenbrott och införliva den i stadsmiljön. Exempel ges från erfarenheten av Detroit och Kiruna, liksom ett förslag presenterad av utexaminerad landskapsarkitekt för möjligheter att återvända brottet.

Dagen började med en bussresa till Slites Cementfabrik där vi träffade Anna Norberg, projektledaren och alla deltagare i seminarier. De var politiker, konstnärer, representanter från kommunen och länsstyrelsen osv. Först hade vi kort presentation om vad cementfabriken gör och vad de ser i framtiden. Alla fick en hjälm och orange väst före guidad tur. Sen åkte vi till stenbrottet där observerade vi stora bilar som transporterade kalksten till plats där den mals i små bitar. I stenbrottet är arbetet högljutt – det kändes som ett krig har börjat och jag var i mitten av slagfält. Vi var djupt i det stora hålet och stenbrottet kändes massivt. Jag tyckte mycket om att vi besökte fabrikens kontor och den faktiska plats där industrins hårda arbete händer. Det visar att allt har två ansikten – i fabriksarbete möts white-collar job and blue-collar job. Sen besökte vi fabriken och tog hiss upp till Cementa-tornet. Det var vackert att se Slite från ovan och det var lätt att se brottets avtryck i Slite också.

Cementa är en fabrik som finns i Slite nästan 100 år. Fabriken bryter kalksten i stenbrottet som finns ca 1 km från fabriken. Kalksten transporteras till fabriken där det värms upp till 14000 C och cement är gjort av det. Det har varit viktigt för de som bor i Slite och det har format Slites medvetande. Varför Slite? Det är därför att Slite har en bra hamn och bra råmaterial.

Fabriken anser sig som miljövänlig. De producerar nästan 0 avfall därför att nästan allt är använt för cementproduktion (även askan efter bränning), de har ersatt hel del kol med skräp som Gotlands Kommun producerar. Till exempel för att bränna kalksten används 9 miljoner bildäck varje år. Fabriken bränner avfall som är svårt att  återvända vilket jag tycker är positivt. Jag hade bara en fråga – hur miljövänligt är det att bränna plast? Jag är inte miljöspecialist och det sades att rök som kommer ut ur skorstenar rengörs eftersom skorstenar är så smala, men för mig låter det inte så miljövänligt att bränna plast. Framtidens vision för fabriken är att till år 2030 ha 0 CO2 utsläpp vilket jag tycker att är bra. Ett av fabrikens förslag är att sälja CO2 till växthuset utanför fabriken som odlar gurkor eller att skapa en damm med alger som använder CO2 sen torka alger och använda för att bränna kalksten. Jag är väldigt glad att Cementa tänker på miljön.

Det var intressant att höra att analys av kalksten händer i brottet. När de bryter sten vet de vad innehåller sten, så de kan välja vilken plats att bryta för speciell struktur de letar efter. Jag tycker att målet att känna till mikro och makro miljö uppfylldes. Efter presentation och besöket gick vi till Slites Utvecklingsplats. Jag kan förstå de människor som inte tycker så mycket om Cementa också. På vägen till Slites Utveckling upplevde vi en konstig lukt som var omkring fabriken – var det plast som luktar så illa, eller någonting annat? Jag kan inte svara på det. Fabriken är viktig för Slite, den ger arbetsplatser för 230 människor och bidrar en hel del till Sveriges bruttonationalprodukt.

Efter lunch började seminarets andra del – presentationer av Ingo Vetter och Rainer Hauswirth som har haft projekt i postindustriell miljö. Först presenterade Mait Juhlin som jobbar för Slite Utveckling företaget och deras ide att göra Slite till en bättre plats för företag och människor som bor där. Hon berättade också att Slite Utveckling gör projekt med Arbetsförmedlingen, organiserar guidekurs, har en egen tidning och samarbetar med Slite Intresseförening.

Ingo Vetter, konstnär och universitetsprofessor från Tyskland, har jobbat med stadsutvecklings projekt i Detroit. Han har varit konsult för stadsutveckling i Kiruna och Munich också. Han presenterade en intressant ide om post industrialiseringens möjligheter i staden. I 1990’s ändrades industri och globalisering i Detroit, staden var förstörd efter finanskrisen i 2008. Detroit var en mardröm för USAs ekonomi. Inte så mycket jobb fanns där och det var någonting nytt för staden som var en av de viktigaste städerna i mitten av 1900-talet. Jobben var borta, men där fanns massor av människor med erfarenhet. Ingo Vetter med andra konstnärer förstod att de kunde göra någonting för de som bodde där. De använde ett träd som heter Gudaträd (Ailanthus altissima) för att göra saker av trädet. Alla deltagare i projektet betalades. Jag tyckte jättemycket om iden att ge jobb till människor med hjälp av konst. Sakerna som var gjorda utställdes i Detroit Museum of Contemporary Art och museum i Österrike. Ingo Vetter presenterade andra saker som hände i Detroit och deras utveckling. Träden planterades i bildäck som projekt i Detroit och Tony Hawk Foundation gjorde ett projekt där de köpte gamla hus, renoverade dem och byggde skateparker där ungdomar kan umgås. Projektet heter Ride It Sculpture Park. Förut  var de platserna inte bra för ungdomar att träffas. Det var lite farligt, men efter att Tony Hawk Foundation renoverade området är det tryggt. I hus skapas platser för bo och göra konst.

Det mest intressanta för mig var att höra Ingo prata om gudaträdet. Det trädet  härrör från Kina och användes i kinesisk medicin. Tallrikar var gjorda av trädet och fyllda med vatten. Vatten absorberade näringsämnen från träd och människor drack vattnet och blev friska. Ingo Vetters presentation var jätteintressant att höra och det pratade om praktiska saker och filosofi bakom industri och vad kan man göra när industrin är borta. Det gav hopp för framtiden i Slite också.

Sedan pratade han om Kiruna. Kiruna är en stad i norra Sverige som är känd för världens största underjordiska järnmalmsgruva. Järngruvan har deformerat jorden nära staden och man tror att en dag kommer staden att kollapsa därför har stadens ledare beslutat att flytta staden. Det som var mest överraskande för mig var att det är faktiskt värt att flytta staden. Ingo Vetter presenterade idén om transport band stad (conveyor belt city) – varje år flytta en del av staden och låt den gamla delen förstöras. Så staden går alltid fram som ett transportband. Staden som återstår är alltid en del av utvecklingen.

Rainer Hauswirth, institutschef på Goethe-Institut Sverige, presenterade forskning, residens och utställnings projektet Kirunatopia. Projeket försökte att svara på frågor som påverkar identitet hur man flyttar staden och relationerna mellan industri och människor. Han påpekade att det har varit svårt för kommunens, befolkningens och företagets intresse att komma överens. Det har varit utställning i Umeå museum.

Efter fikat kom landskapsarkitekten Stina Näslund för att prata om ett projekt i Umeå som gjordes av hennes kollegor. Förra året tog konstnärlig undersökning plats i Vasaplan, Umeå. I stadsmiljö placerades 500 trädpallar, människor uppmuntrades att använda pallar och skapa byggnader av dem. Några byggde väggar som blockerade vägen, några byggde lekplatser för barn eller platser för att sitta och njuta. Projektet tog plats under 5 dagar och handlade om att använda oanvänt utrymme. Den sista dagen kunde människor ta hem pallarna. Jag tycker att det var en jätteintressant ide för att människor som bor eller besöker staden kan delta i deras utveckling.

Den sista som pratade var Petra Gråberg från Svenska Institutet. Hon berättade att Svenska Institutet ska främja och öka intresset av Sverige i världen. Svenska Institutets del i Visby fokuserar på relationer i Östersjöns region med Baltiska stater och länder som är omkring Östersjön. Svenska Institutet ger stipendium och hjälper till att finansera projekter.

 

Tredje del av seminaret var i Slite Teater och var öppet för alla som ville delta. Jag var överraskad när vi kom till teatern – det var gammal, men gjord i bra stil och välskött. Det kändes som vi gick i dåtiden. Jag tyckte jättemycket om atmosfären där. I teaterns foajé var en utställning gjort av eleverna från Solklintskolan som gav förslag på vad man ska göra för att utveckla Slite. Barn hade gjort modeller av kartong – det var ishallen, Slite bad, karuseller, restauranger osv. Jag tycker om att barn var involverade. Det är 10 år till brottet ska stängas vid den tiden kommer dessa barn att bli vuxna och det är viktigt att höra vad de vill i framtiden.

20150218_205606
Barnens förslag för Slites utveckling. Bild av Liene Vecvagare

Arkitekt Gunnar Sillén visade mycket fotografier om Slites dåtid. Det var fascinerande att se hur Slite har sett ut för många år sen. Han pratade om kultur och utveckling – utveckling kan bli gjord av kulturen och att det är viktigt att ha gemensamt intresse för företag och människor för att utveckla Slite.

Anna Norberg visade korta filmer om konst i stadsmiljön och kultur i utveckling. Den första filmen var av Jeremy Deller Sacrilege och det handlade om hoppslott (bouncy castle) gjort i form av Stonehenge. Projektet blev mycket populär i England (samarbete med Glasgow International Art Festival och Mayor av London) och reste runt i landet. Jag tyckte att det var en brilliant idé. Historia, kultur, nationella kulturarvet och nutid kom tillsammans och barn kan leka med kulturarvet det tycker jag är brilliant idé. Den andra filmen vi såg var av Katie Paterson som heter Future Library. Det är långsiktig projekt som pågår från år 2014 till 2114. Skogen i Norge ska växa i 100 år, sen kommer det att bli böcker. Författare i hela världen kommer att skriva böcker som ska komma ut efter 100 år. Ingen kan läsa böckerna förrän om 100 år. Jag tycker att idén är ovanlig. Vi är vana att göra för omedelbar konsumtion, men det projektet är för framtiden. Texter kommer att förvaras i det nya Oslo Biblioteket, men de kommer att bli otillgängliga för läsning. Den sista videon var av Michael Sailstorfer som heter Folkestone Digs. Den tyske konstnären Michael Sailstorfer har grävt ner 30 guldtackor som en konstnärlig del av festivalen Folkestone Triennial 2014. Konstnärens idé är en gömd skatt som alla människor kan prova att hitta. Några kommer att hitta guld, de mesta kommer inte att hitta någon skatt – det är den idé i livet också. Några får tur, de flesta inte.

Sen presenterade Stina Näslund sin kandidatexamen Slite Upplevelselandskap som hon gjorde tillsammans med Sara Östberg. Inspirationen togs från industri och natur. Förslag ges för att bygga fågeltorn, plats för att fiska, däck för att promenera och odla kräftor i västbrottet.

Den sista delen av seminaret var panel och diskussion om Slite utveckling med förslag från publiken. Deltagare i panelen var Jan-Erik Pott, aktiv inom Slite Intresseförening, Ethel Forsberg, chef för Region Gotlands Samhällsförvaltning, Linda Höglund, som arbetar med livsmedelshygien och skadedjursbekämpning på Inspektera, Stina Lindholm, skulptör, formgivare, och ägare av Skultpturfabriken och Per-Ola Morken, fabrikschef på Cementa Slitefabriken. Många gånger sades det att Slite behöver mer personer som bor där och det viktigaste var att Slite behöver familjer med barn. Det sades att man måste utveckla Slite inte bara för turister, men också för de som bor i Slite. Slite har potential för kreativa företag och Slite är en plats för motsatser– robust fabrik och vacker natur och vi måste använda de motsatserna. Förslag för att göra Industrimuseum gavs och att göra bibliotek om industri också. Ett annat förslag var att göra graffiti på fabrikens vägg (förslaget var inte så populärt i publiken). Jag tyckte om den idén. För två år sen målade internationella studenter i vindkraftsutbildning tillsammans med barn från Atheneskolan vindkraftsverk[1]. Det var ett projekt för att integrera i naturen och göra vackrare vindkraftsverk eftersom människor tycker att de ser fula ut. Graffiti är en naturlig process för den industrialiserade miljön. Den kommer fram när fabrikerna är stängda, men varför inte göra det när fabriken fortfarande arbetar? Jag tycker att det var för kort tid för diskussion, det kändes som människor hade mer att säga.

Det var en jätteintressant dag. Jag kände mig liten i stenbrottet och stor uppe i Cementatornet och lärde mig mycket när Ingo Vetter presenterade projekt från Detroit. Det var intressant att besöka Cementa och se det nya och det gamla brottet. Dagen var full av upplevelser. Jag ser potential för Slite och tror att mer motiverade och passionerade människor ska komma för att göra Slite en bättre plats för de som bor där och för de som besöker Slite. Seminaret var välorganiserat och med användbar information.

 

Redigerad av Anna Wennblad.

future_island chapter 3 / pt. 1

 

(Intryck)

Damm. Vid första anblicken är allt runt kalkbrottet i Slite täckt med ett finkornigt, brunt dam. Marken är grå/brun/vit under bussens hjul. Vi får stiga ur, så länge vi har våra hjälmar och skyddsglasögon. Kerstin Nyberg, Enviromental Manager på Cementa varnar oss för att gå för nära någon av brottets väggar. Det är så pass kallt att bitar av den porösa kalkstenen kan spricka och falla. Kalkstenens mineralform skapar väggar med underligt exakta geometriska former, allt man ser är kuber. Kubformade snitt, kubiska, enorma byggnader med fönster som är omöjligt små – de påminner om människans storlek, hennes skala i relation till de maskiner byggnaderna innehåller – kubiska caterpillar-fordon, de lika stora som husen. Stora brunvita vidder mellan bergväggarna.

En kort busstur genom berget och vi är inne på fabriksområdet. Ett par anställda går förbi, undviker oss, som stirrar lite som vilsekomna barn. Vinden biter hårt och isande kallt i all oskyddad hud. Det är dammigare här än i brottet – om inte för vinden hade det samlats i dyner runt byggnadernas knutar. Storleken på allt omkring oss ger en viss känsla av svindel och vi ska uppåt. Vi leds skyndsamt genom dammstormen, halvspringer genom vad jag tror är lador, kala, tomma byggnader med högt i tak och ogenomträngligt mörker. En flämtning efter andan efter varje portöppning som återigen slits bort av vinden.

 

Detta intryck av Cementa är genomgående under hela rundvandringen på fabriksområdet; det är smutsigt, kallt och blåsten håller i sig, och det är med viss lättnad vi leds tillbaka till Cementas kontor (och här i entréhallen finns en enormt vacker skulptur i betong, vilken du definitivt bör kika på om du har vägarna förbi).

 

Vi befinner oss i Slite, på Gotlands norra sida, för att diskutera den lilla bruksortens framtid. Vi har börjat dagen på den industri som dominerar stadsbilden; Cementa, ägd av Hidelberg-gruppen, och som sörjer bygden med mer än 200 jobb. Fabriken, i sin första gestalt började uppföras redan 1916 och den första kalkbränningsugnen började byggas redan 1912. Cementa har varit synonymt med Slite i över hundra års tid.

Detta kan dock komma att ändras inom de närmsta tjugo åren – Cementa är i ett avvecklingsskede av kalkbrottet i Slite och frågan för dagen var, om än inte i så många ord, hur Slite som ort ska kunna leva vidare när verket stänger för gott. Men det är inte endast förlorade jobb som oroar.

År 2010 bodde det 1483 personer i Slite och alla är medvetna om att det behövs en folkökning på orten, om Slite vill överleva.

 

Efter den ansträngande förmiddagen rör vi oss vidare till Slite Utveckling; ett företagshotell och think-tank där de sista föredragen i BACs föredragsserie future_island hålls. Ingo Vetter öppnar seminariet med en presentation av två projekt vilka rör överblivna och utarmade urbana områden i två vitt skilda delar av världen; Detroit och Kiruna.

Dessa två städer kanske vid första anblicken inte har något gemensamt; Detroit är en av de städer som drabbats hårdast av finanskrisen och Kiruna en av dem som ridit ut stormen utan att påverkas alltför mycket. I Kiruna står LKAB fortfarande starka och den genomsnittlige kirunabon tjänar 50.000 kr mer per år än genomsnittssvensken medan Detroit fortsätter att förlora fler och fler invånare.

De har mycket gemensamt, dessa två städer; de har alltid varit industriorter och de har många lärdomar, både positiva och negativa, vilka kan leda utvecklingsarbetet i Slite. Ingo Vetters arbete är ett exempel på detta.

Vetters arbete kretsar kring den kraft som finns i samhällen; de kunskaper och minnen som finns hos de som bor där – vare sig de får chansen att använda dem eller ej. Han gör ett potent exempel där han, i samarbete med The Detroit Tree Of Heaven Woodshop tar till sig både de material och kunskaper som finns utspridda över Detroit – ”ghettopalmen” Ailanthus altissima, vilken växer som skräpvirke på övergivna gårdar och de dedikerade och kunniga människor som jobbat för General Motors, Ford och Chrysler innan fabrikerna stängdes. Många av dem har fortfarande kvar sina verktyg.

Han visar vidare det dokumentationsarbete som bedrivs i Kiruna, staden som ska flyttas. Även här är det konsekvenserna av en stark och kompromisslös industri som skapar övergivna urbana landskap och tvingar kirunaborna att lämna sina hem.

Detta föredrag gav viktiga nycklar till Slites framtid. Under dagen framgick det tydligt att det som önskades på bygden var högre inflyttning, mer affärsrörelse och ökat underhåll av redan existerande verksamheter – framförallt sådana som Slite Teater, en helt frivilligdriven organisation vilka var vänliga nog att tillhandahålla lokalen för kvällens paneldiskussion – helt enkelt, den ekonomiska motorn i Slite behöver underhållas. Och i framtiden utan Cementas hjälp.

I det läget kan det vara bra att minnas Detroit, där det trots att förhållandena varit urusla i många år viljan och kraften fortfarande spirar, och Kiruna, där ekonomisk vinning har fått företräde framför naturen. Det kan vara värt att lära av dem, både för privatpersoner, men också för affärsidkare.

 

 

Vem är jag?

Mitt namn är Liene Vecvagare och jag kommer från Lettland. Det är så mitt berättelse börjar varje gång jag pratat med någon här i Sverige. Jag kom till Sverige först i 2012 som en utbytesstudent medans jag studerade på universitet. År 2013 tog jag kandidatexamen i kulturteori och markandsföring på Lettiska Akademin för Kultur, och kom sedan tillbaka till Sverige.

Jag har studerat Svenska på Kompetenscentrum Gotland i 1 år nu och det var den plats som gav mig möjlighet att leta efter en praktikplats som är passande till mig. Jag var jätteglad att ha fått ett positivt svar från Baltic Art Center.

På min lediga tid tycker jag om att vara aktivt och göra någonting bra för samhället. Jag är med som ledamot i en kulturförening på Gotland. Jag har också jobbat med projekt på min egen tid där nyanlända invandrare får chansen att visa sin kultur för samhället.

Jag brinner för integrations och jämställdhetsfrågor, är intresserad i politik och samhällsfrågor och tycker om att besöka kulturevenemanget på Gotland.

Jag tror att min praktik på BAC kommer att vara relevant till mina studier och mina intressen.

Redigerad av Johan Wittrock